Om man kommer i vägen tidigt blir lördagen lång. Och det blev den. Det känns om flera dagar sedan jag stod i godan ro och fixade matsäck. För jag hade ju gott om tid. Men sen blir det alltid bråttom på något sätt. Loella skulle i väg på simträning och vi skulle följa med henne men stanna utanför badet och leka och ha picknick i lekparken.
Packa ihop det som är förberett, få med sig alla barnen. En vill vara hemma och leka med lego och två leker jaga och den tredje far omkring som en osalig ande och frågar efter saker i sista sekund. Skynda, skynda. Nu är det bara 20 minuter kvar tills simningen börjar. Ut i garaget för att packa i allt i cykeln. Inser att han den längsta i familjen, som befinner sig på ett plan över atlanten, inte alls hade fixat så att jag skulle kunna få ut min stora cykel utan besvär. Näh! Förutom de tre rullarna med staket och annat som blockerade vägen hade han visst lastat ut fyra stora kartonger ur bilen och ställt ovanpå en pall som stod och blockerade dörren. Gah! Lyfta, lyfta, lyfta. Bära, bära, bära. Stuva, stuva, stuva. Flytta, flytta, flytta. Får superkrafter av ilska och kastar den sista lådan som var tyngst åt fanders så hela lådan går sönder och allt rasar ut! Så!
Men nu går det att få ut cykeln. I med barnen, picknickkorgar och liggunderlag. På med alla hjälmar. Två barn i lådan fram, en på egen cykel och en på sparkcykel. Och så iväg! 150 meter senare har jag tre barn i lådan OCH en sparkcykel som jag inte lyckas fälla ihop handtaget på. Lagom till uppförsbacken. Om jag frös lite när vi cyklade iväg så har det ordnat upp sig nu. Vi parkerar framför badet tre minuter innan simträningen börjar. Men hon hinner. Klart hon hinner. Tre minuter är oceaner av tid. Glömt hänglåset hade vi också gjort.
Lekparken som inte ser ut att vara så rolig sysselsätter mina barn i över två timmar. Och vi är nästan själva där hela tiden. Förutom några mycket sällskaplig ankor. En av dem hoppade helt plötsligt upp i min famn och det var jag inte riktigt beredd på. Det är ju alltid roligt när det händer något oväntat. Den tjocka dimman som låg som ett lock över fjärden försvann och fram kom solen och värmen. Sen tog vi vägen förbi hamnen och Västerås Cablepark där det var tävlingar och vi stannade och åt glass. Cykelfärden gick sen ner på stan för att handla lördagsgodis och present till ett kalas. Vi parkerade utanför affären där vi handlat viktiga saker som en kletig låtsasbajskorv och några döskallar. När vi är nästan redo att åka hem, nu med ännu mera saker, så går det förbi en ilsken människa som sparkar till raden med cyklar så att alla fem som stod där rasade.
Lyfta, lyfta, lyfta, lyfta, lyfta och där längst ner ligger Loellas cykel. Så! Nu är vi redo att åka hem.
När vi väl kom hem var alla så himla trötta. Jag bara satt och stirrade framför mig, i en evighet kändes det som, tills det var dags att laga mat och skjutsa Loella till kalas. Barnen lekte inne. Ute sken solen fortfarande. Jag får alltid dåligt samvete när vi är inne och det är fint väder ute. Får alltid känslan av att vi har varit inne HELA dagen. Även fast vi varit ute hela tiden mellan 10-15.30.
En lördag som kändes som två dagar; en heldag ute och en heldag inne. Och om jag var lite trött innan så är jag ännu mer trött nu. Men nöjd. God natt!
Nu har det varit så mycket på agendan de senaste veckorna att jag inte haft tid att skriva. Eller tid att skriva det jag egentligen vill skriva om. Jag känner tydligt när det jag skriver om är något som jag vill skriva om eller inte. När jag försöker fylla ut och skriva typiska ”dagboksinlägg” så blir det liksom helt platt och i mina ögon ganska tråkigt. För att jag själv ska känna mig nöjd över det jag skriver måste det vara något som jag har funderat på eller verkligen vill dela med mig av. Någon form av engagemang från min sida behövs för att texten ska bli så som jag vill att den ska bli. Jag skriver ju för att jag själv tycker att det är roligt och för att det kanske ska roa någon annan också. Och det är just det jag har lite svårt att tro att någon skulle finna det intressant att läsa om mina vardagar. Nåväl. Nu tänker jag ändå skriva om just det jag tycker känns lite krystat och platt. Min vardag i allmänhet och denna lördag i synnerhet.
Maj är en helt galen månad kan jag bara konstatera. Uppvisningar och avslutningar varvas med skolgårdsfester, öppet hus på dagis, läger och stängningsdagar. För att inte tala om extraaktiviteterna på skolorna som kräver förberedelser eller speciella kläder. Självklart är det roligt att barnen får göra roliga saker och att som förälder få möjlighet att se vad barnen har lärt sig och åstadkommit, och träffa personal, föräldrar och barn, men man blir lite trött i sinnet. Senaste veckan har vi utöver jobb avverkat; Skolan stängd för ett barn, halvdags besök på ny skola, vårruset, öppet hus på dagis, skolgårdsfest där föräldrar ska vara funktionärer, två konserter på konserthuset, första fotbollsträning, avslutningsgrillning med idrottsförening, övernattningsläger med friidrott och heldags poolspel med fotboll och säkert något som jag glömt bort.
Fotbollen var ett litet sidospår som blev lite större än tänkt. Sonen I ska byta skola till hösten för att få gå i en skola nära där vi bor. För att han inte ska tappa kontakten med sina gamla klasskompisar tänkte jag att han kanske skulle prova på fotboll som båda hans ”bästisar” spelar. Sagt och gjort. Första träningen var på torsdagen, precis innan skolgårdsfesten, och där informerades om ”poolspel” som skulle äga rum på lördagen. Och det ville han så klart vara med på så då fick vi lite bråttom att fixa skor, benskydd, strumpor och T-shirt. Och vem skulle följa med honom på det? Vi båda vuxna hade redan vår helg utstakad.
Så årets varmaste dag åker han, med en fotbollsträning i bagaget, på sitt första poolspel med tre matcher, utan någon av sina föräldrar. Lika glad och förväntansfull som han var när han åkte lika glad och svettig var han när han kom hem igen 6 timmar senare. Som tur var kunde han följa med sin kompis dit, men jag kände att jag inte riktigt fullgjort min plikt som fotbollsmamma. Förhoppningsvis får jag fler chanser. Jag hade i alla fall packat en rejäl matsäck som var uppskattad och där varje sak kom till användning, även handspriten.
Hela förmiddagen spenderade jag och de två små i trädgården. Vi rensade ogräs, hoppade i studsmattan och åt mat.
Men så finns det en sak, som är min värsta. Och det är när det har med tänder att göra. Jag har alltid haft ett stort intresse för tänder och tyckt att tänder är viktiga. Jag har exempelvis inte koll på vad människor har för ögonfärg men jag vet hur deras tänder ser ut. Och jag är noga med att sköta mina och barnens tänder och vill absolut att de ska ha tandställning om det skulle behövas.
Småkillarna är som sagt vilda. Men precis innan de ska gå och lägga sig tar de det alltid till en annan dimension. De blir megavilda och det känns som att man har hamnat mitt i en tecknad film där allt bara far runt i ett virrvarr. Och om det någon gång händer något så är det när de är trötta, vilda och helt okontrollerade. Precis så var det för tre veckor sen, när Ville hoppade från soffryggen och slant och landade med båda framtänder i vardagsrumsbordet uppe i Sälen. Båda framtänderna blev helt sneda och lösa, men återhämtade sig. Men sen kan de behövas dras ut i alla fall om några månader. Men har man en gång slagit i sina tänder ska man vara extra försiktig.
Och det var inget undantag igår när de båda sprang runt, runt, runt och jag försökte få stopp på dem. Jag fångade in Ville och tog tag i honom och sa ”nu får ni sluta springa, innan ni gör illa er!” Sen släppte jag honom och skulle ta något och han reste sig upp och fortsatte springa. 20 sekunder senare; SMACK! Ville halkade på något mitt i sin höga fart och landade rätt på, sina framtänder.
Och jag blev så ARG. Arg på dem för att de inte fattar bättre, på att de är så vilda och på att de aldrig lyssnar. Men mest arg på mig själv för att jag lät det hända. Så efter att jag nattat pojkarna gick jag själv och lade mig. Och kände mig allt annat än på topp. Tack och godnatt! För att minska dålig känsla försökte jag tänka på de bra saker som faktiskt dagen innehållit; ena halvan av familjen hängde på teatern nästan hela dagen för repetitioner av årets balettföreställning, andra halva av familjen sjösatte båten med allt vad det innebär. Och en stor anledning till att jag egentligen var så trött var ju fredagens överraskningsfest för en fin vän som ska flytta. Men det som ändå kändes bäst när jag slumrade in var att jag hörde att storasyster (11år) och mellanbror (snart 7 år)fortfarande satt och spelade schack i köket. De satt där redan när småbröderna sprang runt, runt, men då hade jag annat fokus.
Så idag söndag vaknade jag av mig själv klockan 6. Det är skönt att vara utvilad. I fotänden av soffan sitter lille sötisen med lite kvar av gårdagens fläskläpp.
Vi har fyra barn i åldrarna elva, snart sju och fyra, varav de yngsta två är enäggstvillingpojkar. Vi är alltså sex personer i familjen. Men bara för att vi är en familj betyder det inte att vi måste eller vill göra allt tillsammans. Vi tycker att det är skönt/roligt/trevlig/bra att göra saker i olika konstellationer. Ibland är vi alla sex personer, ibland två vuxna och två barn, ibland en vuxen och ett barn, ibland en vuxen och tre barn och ibland en vuxen och ett barn osv och i sällsynta fall två vuxna utan barn. Vissa konstellationer kommer spontant och andra planerar vi för då vi tror att det är bra för oss alla. Människor är ju till viss del en produkt av sitt sammanhang. Och beter sig därmed olika beroende på i vilka sammanhang och konstellationer man befinner sig.
Loella, snart elva år, är äldst och enda flickan av barnen och har därmed tre små bröder varav två är supervilda med allt vad det innebär. Det är hennes vardag och utgångspunkt. Vi tror därför att det är bra för henne att ibland få vara bara storasyster till EN bror, för tre kan ibland bli övermäktigt. Så då kan hon kanske få åka till sin farmor och farfar med en av sina bröder (olika varje gång). Eller så tror vi att det kan vara bra för henne att få vara yngst i skaran – På sommaren brukar hon vara en vecka med sin moster, som bara är sju år äldre, och mormor och då får Loella vara den ”lilla”.
Mellanbrorsan Ilon som alltid har haft syskon behöver ibland att får vara både yngst (bara hänga med sin storasyster) och äldst (med en av sina småbröder)och framför allt att få vara utan sina syskon helt. Skolan är ett bra exempel där både Loella och Ilon till vardags får vara en del av ett annat sammanhang än det hemma och där båda får vara sig själva oberoende av hur många syskon de har.
På samma sätt ser vi det med tvillingbröderna Ville och Silas, eller kanske framför allt just med dem därför att där blir skillnaden så markant. De är bröder och de bästa av vänner. Tillsammans är de oslagbara och alltid två ”man” stark. Många av de saker de gör tillsammans skulle de aldrig vara kapabla till var och en för sig.
Vi hade ett önskemål om att de skulle gå på olika avdelningar på dagis redan innan de började där, men har inte fått det. Så de går på samma avdelning och kommer att få fortsätta med det tills de börjar förskoleklass. De går i en syskongrupp där det i deras ålder finns två tjejer förutom mina killar. Om inte förskolan styr så leker mina killar gärna med varandra men även en del med de äldre killarna i gruppen, men de kommer ju att droppa av eftersom, när de börjar förskoleklass. Förskolan har dock också börjat se vinster med att dela på dem och gör det så ofta det finns tillfälle. Om en av dem skulle vara sjuk så får den andra ändå åka till förskolan, om det inte är magsjuka eller annat smittsamt förstås, på samma sätt som de andra syskonen. Det vill säga, storasyster går till skolan även om lillebror är sjuk. Det har aldrig varit några problem kring den saken.
När Ville och Silas (tvillingarna) är tillsammans leker de på ett visst sätt och blir ibland ganska vilda och hejar på varandra att göra både bra och dåliga saker. De har superkul. De är bästa vänner. De har en otrolig trygghet i varandra. Och det vill jag att de ska ha, men jag vill också att de ska kunna känna den här tryggheten när de är själva och framför allt vara vana att vara själva, utan sina syskon. Det vill jag att alla mina barn ska göra. När de är var och en för sig så kommer det fram andra sidor och de leker helt andra lekar, mer pyssliga och skapande lekar och får en annan ro. Jag vill att de ska utveckla även dessa sidor.
Här försöker vi på hemmafronten att, i den mån det går att, låta dem göra olika saker i olika konstellationer. En får åka till farmor och farfar och den andra kanske till mormor, ibland med ett syskon, ibland själva, men vi försöker att göra olika delningar varje gång. Vi får feedback från omgivningen att det är uppskattat och att även de ser andra personligheter komma fram. Det här gäller alla syskonen, inte enbart tvillingarna.
Och så det här med kläderna. Jag vill börja med att säga att jag tror att kläderna har mindre betydelse i jämförelse med beteende. När det gäller kläderna så är det nog mera en smaksak.
För min del handlar det om att jag själv gillar mångfald, kontraster och olikheter och generellt aldrig har varit så mycket för att klumpa ihop människor genom yttre attribut. Jag matchar ogärna min man, förutom på bröllop eller fotografering kanske, eller köper ogärna likadan joggingoverall som han har har eller klär min dotter i likadana kläder som jag. Jag vet ju att vi hänger ihop ändå. På samma sätt tänker jag med alla mina barn, tvillingpojkarna inget undantag. De vet ju att de hör ihop. Det kommer inget någonsin att kunna ta ifrån dem. Men jag köper helst inte likadana kläder till dem. Det har hänt, men det tar emot. Däremot så har vi fått kläder i present som är lika och ärver kläder av ett tvillingpar som kläs lika och där gör vi lite som andan faller på. Presenter är ju självklart; får de var sin tröja som är lika, så är det så, och väljer de att ha på de tröjorna samma dag så får de självklart ha på sig det. Bland de ärvda kläderna har vi gjort lite olika. Ibland har de fått var sin jacka exempelvis eller så har den ena fått två av en tröja och den andra två av en annan.
Så jag ska inte sticka under stol med att jag tyckte att det var skönt när Silas hår växte som ogräs och Villes hår helt stannade av vid ett och ett halvt års ålder. Vilket gjorde att de naturligt fick olika utseenden och ett tag hade olika nyanser på hårfärg då Villes hår var kvar i bebisstadiet. ( Sen undrade jag så klart vad det berodde på)
För omgivningen så är det dock väldigt tydligt att lika kläder signalerar tvillingar. När killarna har helt olika kläder, dvs inte bara overaller i olika färger, får jag ofta frågan om båda är mina barn trots att de faktiskt är ganska lika. Jag blir alltid lika paff. För mig, är de ändå så mycket tvillingar som de kan bli. Trots olika kläder, olika frisyrer och helt olika röster. Det sitter ju inte i kläderna.
Och när jag nu skriver om kläder kan lika gärna skriva om färger. När Ville och Silas föddes tänkte jag nog att vi skulle ha någon form av färgkod, då de var nästintill identiska. Som jag skrev så gillar jag kontraster och olikheter och det gäller även färger. Själv sträcker jag mig från spannet osminkad, halvtrist, fula kläder till att gå all-in med smink, lösögonfransar och klä upp mig till tänderna. Och det mesta däremellan. Jag gillar nästan alla klädstilar och alla färger, från strikt och blekaste beige till färgglatt mönstrat. Och är man en sådan person så känns det helt enkelt för trist att en unge ska gå i bara en färg. (så länge jag får välja. När de blir stora nog att välja själva är det en annan femma.) Eller att de, för att de är killar, ska vara begränsade till färgskalan svart-grått-brunt-blått-grönt. Känns också i mina ögon för trist. Så i deras garderob finns kritstrecksrandiga och ljusblårutiga skjortor, Ralph lauren pikettröjor, blommiga tröjor och mössor, blått, rött, grönt, rosa, lila och självklart även dessa tröjor och t-shirts med tryck (Blixten McQueen, Star wars, bamse osv) som jag själv inte är överförtjust i, men som de älskar.
Att åka bil långt kan vara jobbigt och påfrestande. Men jag tycker att vi har hittat ett sätt som fungerar för oss. Jag är uppvuxen med att åka både bil och tåg, men har alltid föredragit att åka tåg. Och så träffade jag en bilkille som knappt visste hur man läste en tågtidtabell. Och nu när vi har så många barn är det ju ganska smidigt med bil. Men för att det ska flyta bra har vi kommit fram till att för oss fungerar det bäst att göra iordning en rejäl matsäck så att vi kan fortsätta åka utan att behöva stanna bara för att någon är hungrig. Just den förberedelsen gör att vi nästan alltid kan åka Västerås-Sälen eller Västerås-Göteborg utan att stanna. Och som regel är det just 4-5 timmar som är vad barnen orkar sitta utan att gnälla.
Och så tycker jag det är skönt att slippa få in sån där stinkande snabbmat i bilen.
Om man ska åka långt dvs flera dagar behöver man en kylväska med kylklampar och i så fall delar jag upp matsäcken i två delar; en kall och en rumstempererad.
Jag fick frågan idag vad jag har i matsäcken. Ungefär så här brukar matsäcken se ut;
· Två sorters mackor på grovt bröd; Ost och skinka och stekt ägg och kanske lite sallad.
· Grönsaker skurna i små bitar; morotsstavar, gurkstavar, paprikabitar, vitkål, i olika matlådeburkar.
· Körsbärstomater, ärtskidor eller annat plockvänligt.
· Riskakor.
· Ölkorv, Salami eller skinka. Ölkorv behöver inte kylväska. Det är bra.
· Vatten och ev nyponsoppa.
· Termos med kaffe till kaffedrickaren.
· Frukt.
· Tuggummi att rensa tänderna med.
· Nödproviant; nötter, russin och ev bitar av mörk choklad.
I matkorgen finns också
· En mugg och en skål per person. (skålen är bra att lägga lite av varje i, såsom nötter eller smulorna från riskakan)
· En kniv
Bra att ha i bilen
· Toapapper (man vet aldrig när någon behöver det)
· Våtservetter
· Handsprit
· Skräppåsar till skärp och annat som behöver förpackas typ kräk.
· Kuddar och filtar
· Regnjackor lättillgängliga
· Picknickfilt
· Badväska, med badkläder och handdukar, lättillgänglig (Bästa stoppet om man reser på sommaren)
Då vi är två i familjen som lätt blir åksjuka så har vi aldrig tittat på film eller läst böcker utan vi lyssnar på musik och pratar och kanske leker någon gissningslek eller samlar på bilar i olika färger. Eller sover. Det är en favoritsysselsättning. Vi har ganska fasta plaster eftersom Loella, som blir lättast åksjuk, alltid sitter fram. Vi som sitter längst bak hör knappt vad de säger där framme så vi blir naturligt uppdelade. Men det funkar bra, för oss.
I övrigt har helgen gått till hemmafix. Igår köpte vi golv. Som nu ligger och ska torka i en vecka innan vi kan lägga det.
Idag har jag varit hemma och grejat i trädgården och under största delen av tiden har jag bara haft Ville som sällskap. Loella har varit hos en kompis och Ilon har lekt med grannen och Silas fick följa med farmor och farfar till stugan. Det var ju faktiskt hans tur nu. Det hade han inte glömt sedan han grät i min famn förra helgen när Ilon och Ville åkte med farmor och farfar till stugan. Desto gladare var han idag. Så det var jag och Ville idag. Pappan har åkt på ett tredagars-kundbesök.
Jag kan inte så mycket om trädgård och har inte riktigt koll på vad man ska göra och i så fall när det passar att göra det. Jag trodde till exempel att löven skulle förmultna, men när jag förra helgen såg att grannen krattade bort löv från planteringar och gräsmattan, så bestämde jag mig för att också göra det. Så igår krattade vi löv och bar undan grenar som jag hade klippt bort. Men jag fastnar alltid någonstans och glor och vet inte om jag skal klippa bort eller om det är något som man inte ska klippa bort. Och vad jag tycker är fint eller fult vet jag ännu inte riktigt heller.
Ville filosoferar inne i trädet.
Inte varje dag och inte varje vecka, men med jämna mellanrum frågar han samma fråga - När ska vi åka hem till Solvändegatan? Det är nu fem månader sen vi flyttade och de två som jag inte trodde skulle minnas något från Solvändegatan är just de som frågar om det mest. När frågan kommer upp så pratar vi om att det här nu är vårt hus och hem och att det bor någon annan där vi bodde förut. Och så går det några veckor och så frågar han igen. Idag var en sån dag.
Strax efter att Ville ställt frågan om Solvändegatan kom Solvändegatan till oss, eller nästan i alla fall. Lite som i de här programmen där det kommer en ”nanny” åkandes och ska visa hur barnen ska tas så kom hon - min vän, tidigare granne, tillika trädgårdsexperten åkandes i sin lilla bil precis när jag stod där och kliade mig i huvudet. Så vi tog ett varv och hon kunde peka – klipp där, klipp där. Där växer syrén, där växer björnbär, där rosor, magnolia osv.
Och så fick jag en hjälpande hand till att göra en liten ommöblering och lyfta jord och flytta några smultronplantor till en pallkrage.
Vi är i ett litet mellanläge här i vår trädgård. Samtidigt som vi skulle vilja fixa fint så vet att vi inom en snar framtid ska dränera om hela huset vilket gör att det inte är någon idé anstränga sig allt för mycket utan vi får göra lite halvfint. Så nu har det blivit lite ”man tager vad man haver”. Jag gillar ju det i och för sig. Det blir mer sport när man är begränsad. Framför det stora fönsterpartiet var en rabatt dit vi igår lagt plattor som låg i en stor hög runt knuten.
Det blev en provisorisk altan.
Här ska något planteras utöver smultronen.
Man ska aldrig ropa hej. Eller jag brukar inte ropa hej. Men nu tänkte jag för ovanlighetens skull göra det. Har hört att det är bra att inte alltid göra som man brukar.
Det finns få saker som jag är så principfast med som med tandborstning och med magsjuka. Man borstar tänderna minst två gånger om dagen. Man går inte och lägger sig utan att borsta tänderna. Skulle någon av mina barn somna innan tandborstning så borstar jag tänderna på dem medan de sover. Punkt slut. Om någon får magsjuka så försöker man undvika det, eller åtminstone begränsa det, till varje pris. Punkt slut. Det fanns alltså en anledning till att vi campade i vardagsrummet i två dagar, annat än bara för skoj skull.
Daniel blev megamagsjuk en natt i början på veckan. Vidrigt. Jag räknade snabbt baklänges 48 timmar och insåg att möjlig smittokälla kunde vara en aktivitet under helgen som bara han varit på. Och om vi hade tur så var han den enda som var smittad vilket jag så klart hoppades.
Morgonen kom och klockan ringde. Jag svävade ut ur sovrummet nästa utan att nudda golvet och hämtade killarna från sina rum, rafsade ihop deras kläder och bar ut deras madrasser. Sen stängde jag dörren till sovrumskorridoren. Och stängd skulle den förbli. I över två dagar.
Ordnade med frukost och skjutsade alla barn till sina instanser. Skickade ett sms till svärföräldrarna och bad dem förbarma sig över sin son. ”Kan ni köpa resorb och nyponsoppa och ställa vid altandörren till sovrummet?” Och den sjuke fick strikta order om att hålla sig till sovrummet och badrummet. Skickade in några smörgåsar så att han inte skulle svälta.
Jag jobbade en hel dag men höll mig undan lite in case att jag skulle vara smittad. Hämtade barn och åkte hem. Tackade ”Linas matkasse” för att det fanns middag att laga. På kvällen bäddade vi i vardagsrummet och rabblade våra kvällsramsor i vanlig ordning, först på samiska och sen på danska. Och jag fnissade lite inombords över att deras uttal av danska ”D” blir som ett hårt svenskt ”D”. Känner mig lite elak varje gång, men det låter verkligen jätteroligt. Killarna somnade medan jag satt vid matbordet med tända stearinljus och skrev lite. Det var faktiskt supermysigt och det märkte jag att de tyckte också. Självklart hade jag placerat ut hinkar, ifall att.
Nästa dag var det en liknande morgonprocedur, förutom att tre barn skulle på utflykt. Men som den mycket perfekta människa jag är hade jag förberett två matsäckar på kvällen. Den tredje kunde fixa sin matsäck helt själv. På eftermiddagen hämtade jag barnen som vanligt och allt flöt på. Lagade mat, fixade och grejade. Barnen frågade så klart efter sin pappa. Och jag svarade att han var sjuk. Och att han kommer ut när han är frisk.
Efter att jag hade nattat barnen hämtade jag telefonen och såg att jag hade tre nya sms, som jag missat. Tre likadana sms med 20 minuters mellanrum. Där stod; ”kan du ordna en tallrik gröt till mig? Jag är jättehungrig”. Kunde inte låta bli att skratta. Speciellt eftersom jag en timme tidigare hade svarat att han fick vänta till morgondagen när han frågat om han inte kunde få komma ut.
Skrattade lite till när jag tänkte min egen barndom. Speciellt från högstadieåren och gymnasiet då vi bodde i ett gult hus med tre våningar. Varje våning var en egen lägenhet med eget badrum, men vi disponerade hela huset. Om någon av oss blev sjuk så fick vi stanna på vår våning och så kom mamma upp med mat. Ibland hade hon plasthandskar och munskydd. Och jag vet att mamma fått rutinen av min morfar som var oerhört noga vid exempelvis magsjuka – då hade han egna bestick och lagade sin egen mat, och blev därför sällan sjuk. Så man kan säga att det är ett socialt arv i rakt nedstigande led.
Jag ser sällan nackdelar med att ha en stor familj annat än just vid sjukdom, då det kan bli så himla långdraget om man inte passar sig.
Hur gick det då för oss denna gång? Jo, de 48 timmarna passerade med råge och den sjuke som varit frisk i flera dagar fick skura sina ytor innan vi kunde sammanstråla igen i mitten på veckan. Och ingen annan blev sjuk! Nu har vi det gått över fem dagar så nu tänkte jag ropa ”hej!” Och vi kan nu fira helg.
Men jag tänker så klart på vad mina barn kommer att minnas av sin barndom. ”När pappa blev magsjuk låste mamma in honom” – Men den bjuder jag på.
Ända sedan jag var liten har jag fascinerats av och varit intresserad av tvillingar. Det började nog när mina tvillingkusiner föddes. Jag var så stolt att jag höll på att spricka när jag fick gå ända ner genom den lilla skogsbyn och hämta posten hos Erkke och Vivi. Och jag minns Erkkes förvånade min när han tittade ner i dockvagnen och fick se en riktig lite bebis i vagnen. Farmor gick vid min sida hela tiden förstås. På kvällen sa jag till min andra faster att när jag blir stor vill jag också ha tvillingar, annars kommer jag att lämna barnet på soptippen. Hon svarade att så kan man faktiskt inte göra. Men då var jag fem år och var kanske inte lika realistisk som rationell.
Senare har jag varit den där personen som kanske upplevs som lite jobbig och alltid ställt massor med frågor när jag stött på tvillingar, om huruvida de är enäggs eller tvåäggs, hur det kändes att få reda på att det var tvillingar osv. Jag tror att jag kommer ihåg alla tvillingpar jag någonsin har träffat och har noterat olikheter och likheter. Grannarna och bästa kompisarna i den lilla byn på finska gränsen som var tvåäggstvillingar och väldigt olika. Klasskompisarna från fyran till nian – en kille och en tjej som kom att vara min bästis under några år. De två tjejerna som jag träffade på stranden på Gran Canaria där den ena hade olivhy, mörkt långt hår, smalt ansikte och en lång smal näsa medan den andra var lite rödlätt i hyn, ljust hår, brett ansikte och en rund näsa. Där jag knappt kunde tro att de var syskon och absolut inte tvillingar tills jag fick se deras pass och de visade foton på sina föräldrar (pappan italienare och mamman svenska). Eller de förtjusande och fysiska tjejerna som alltid tycktes vara tillsammans och såg ut att vara bästa vänner. Och många, många fler.
Och jag vet att jag var ganska ung när jag tänkte tanken att det skulle vara roligt att få tvillingar, om jag någon gång får barn. Som barn sa jag också att om jag skulle få barn så ville jag ha minst fyra, så att barnen åtminstone hade några att välja mellan när de skulle leka. Jag jämförde alltid vår familj med flera av mina kusiners familjer som hade flera barn. Jag tyckte alltid att det verkade så himla kul. Jag hade ju bara en syster, som barn, (sen fick jag fler syskon när jag blev tonåring) och vi var alltid lite avundsjuka på våra kusiner som fick en hel kupé när de åkte tåg.
Länge trodde jag att alla önskade tvillingar, men det har jag också lärt mig att det nästan inte är socialt accepterat att önska sig tvillingar. Och att man med en sådan önskan skiljer sig från mängden. Så jag lärde mig också att hålla min önskan för mig själv eller i alla fall vara beredd på en diskussion om jag berättade det. Det skulle vara kul, räcker liksom inte för att förklara. När jag sedan väntade mitt första barn och det var dags för ultraljudet så hoppades jag så himla mycket på att det skulle vara två. Men det var en och det blev ju bra ändå, så klart. När jag väntade andra barnet tänkte jag tvillingtanken, men så fort första ultraljudet var avklarat så bleknade det, då det återigen var ett barn. Och det blev ju bra ändå, så klart. När jag sedan väntade tredje barnet hade jag nästan glömt bort min tvillingönskan. Jag vet att jag tänkte mycket på att jag om den här graviditeten gick bra så skulle jag försöka känna mig nöjd, trots att jag någonstans hade tänkt att jag ville ha fyra barn. De första veckorna av graviditeten passerade och jag mådde som vanligt väldigt illa. Från ingenstans dyker tanken upp att det kanske är tvillingar, men jag kunde inte skilja på om det var en önsketanke eller om det bara var en tanke. I vecka 12 berättade jag på jobbet att jag väntade barn. Samma dag äter jag lunch med en kollega som har enäggstvillingpojkar som då var 16-17 år gamla och jag ställer alla frågor jag har på lut och han berättar och är väldigt öppen med att det inte var någon dans på rosor, de första åren. När lunchen avslutas och vi är på väg ner till kontoret så undrar han varför jag är så intresserad av tvillingar varpå jag svarar – jag bara tror att jag väntar tvilllingar. Varför tror du det?! undrar han förskräckt. Vet inte, det är nog bara ett önsketänkande säger jag och skrattar.
Nästa morgon vaknar jag och går på toa och ser att jag blöder. Jag blir alldeles iskall. Missfall? Bannar mig själv över att jag precis hade hunnit berättat på jobbet. Jag ringer till sjukhuset och får en tid senare på dagen och stannar hemma från jobbet. Jag ligger och tittar på tv för att få tiden att gå och känner mig både ledsen och uppgiven, men efter att timmarna går försöker jag peppa mig själv med att det inte är hela världen och att vi faktiskt har två barn och att vi ska vara tacksamma för det. Och det är vi ju, så klart.
Läkartiden närmar sig och jag får skjuts upp till sjukhuset av min man. Han får dock inte följa med in pga restriktioner då svininfluensan eller var det fågelinfluensan som härjade. Jag kliver upp i undersökningsstolen. Läkaren är en ung tysk och jag har lite svårt att förstå vad han säger. Han gör ultraljudet och säger konstaterande att det helt klart är en graviditet. Eller säger han INTE en gravidtitet?, hinner jag tänka innan han fortsätter på släpig svenska med tysk brytning ”Men det första man tänker på när man ser på skärmen är att det är två”. Jag tittar på skärmen och ser två krumelurer som ligger likt yin och yan. Ok, tack då, säger jag och hoppar ner från stolen och går därifrån. När jag kommer ut från sjukhuset försöker jag ringa min man, men han envisas med att trycka bort mig. Så jag ringer min syster och berätta vad jag precis fått redan på. Åh vad roligt! svarar hon, då får ni en hel kupé! Ja, just ja, det hade jag inte tänkt på. Då blir vi sex personer i familjen vilket betyder att vi får en hel kupé när vi ska åka nattåget. Vi får ju en hel kupé!!!
Sen ringde jag min kollega och vän. Och hon bara skriker och skrattar i samma mening ”Det är två!! Är det sant?? Det var ju det du sa igår!! Och så frågar hon mig hur det känns. Och jag svarar att det känns ljusblått, ungefär som när man har ramlat av en häst. Jag har ju faktiskt gått från att tro att jag ska få ett barn, till att tro att jag kanske ska få tvillingar, till att tro att jag ska få konstaterat ett missfall, till att faktiskt vänta två, på mindre än en dag. Jag kände mig så klart jätteglad, men lite omtumlad. När jag till slut får tag i min man säger han. ”Men Marit, vad har du gjort??” Och sen konstaterar han att vi måste byta bil. Jag får nog ta det där med kupé en annan gång.
Att få barn är märkligt och mäktigt. Att få tvillingar som från början var en och samma person går knappt att förstå. Jag tänker den tanken minst en gång om dagen.
När jag kom hem från jobbet igår var alla fyra barnen i sitt arbetsrum och jobbade. Alla på sitt sätt. Men alla lika kreativa och effektiva.
