1 Läs mer >>
 

Hela samebyn, människorna, som vintertid är uppdelade i olika orter och samhällen, är nu samlade på samma fjäll.  För oss barn är det en dröm med många kompisar och oändliga ytor och för de vuxna är det en viktig tid med hårt arbete, speciellt för de familjer där renskötseln är huvudsyssla. För det är under den här perioden som vi vet hur många kalvar som har överlevt sin mest kritiska period.

 

Alla går och väntar. Det kan ta dagar. Innan den verkliga anledningen till varför vi är här träder i kraft. Kalvmärkning. Men när det inte är kalvmärkning finns det ändå alltid mycket att göra. Det behövs bränsle till elden och träden växer lång ner i dalen, vatten ska hämtas och bröd ska bakas.

 

Inuti i en tältkåta är livet mycket organiserat. I mitten brinner elden med stenar runtomkring. Hela jordgolvet runtomkring är täckt av först björkris och sedan renskinn på. Närmast dörren ligger två meterlånga stockar från öppningen fram till eldstaden, parallellt, med ungefär en meters mellanrum. Det är ”hallen”. På motsatt sida av öppningen är köksdelen och där får man inte gå över. Där finns all mat i olika trälådor och lufttätaburkar (kylvaror grävs ner i en glaciär). Sitt och sovplatser finns emellan köksdelen och hallen, på båda sidor om elden. Där hänger man sedan upp ett eller flera innertält av vitt bomullstyg och skapar på så sätt sovrum i rummet.

 

Faster A förbereder mat i en stor gryta som hänger över elden i en krok från taket. Mina fem år yngre kusiner med mycket spring i benen far omkring och hoppar vid sidan av elden, fram och tillbaka, farligt nära både eld och gryta. Hon säger till dem på skarpen att gå ut om de behöver hoppa. Men en av dem satsar ändå på ett sista hopp över elden och råkar stöta till den stora grytan så att den vänds upp och ner. ”Amen tack” ropar faster A uppgivet med armarna upp i luften, i någon form av ”vad var det jag sa?”. Och ner i elden och askan far de, alla 40 köttbullar med gräddsås. Ett ögonblick av absolut tystnad när vi alla stirrar förskräckt ner i askan följs av att jag försöker dölja ett gapskratt som fullkomligt bubblar upp. ”Amen tack!” Jag kan verkligen inte hålla mig för skratt. Jag tycker att hon är roligast i hela världen just för att hon säger så. Och så skrattar vi. Sen får vi sitta i en halvtimme och pilla upp varje enskild köttbulle ur eldstaden och skölja bort askan, tillsammans med den goda gräddsåsen. Det finns liksom ingen affär runt hörnet för att köpa nya köttbullar. Det tar en hel dag att ta sig till affären och tillbaka och det händer bara en gång under hela vistelsen. Men den chokladbiten som pappa hade köpt smakade exceptionellt gott och räckte väldigt länge.

 

När det är fint väder badar vi i bäcken, flyttar ut från tältkåtan till att vara utomhus hela dagen. Lagar mat på uteelden och farmor bakar bröd på stekpannan. Folk kommer och går, stannar till på en kopp kaffe, torrkött och en brödbit, lägger sig tillrätta på sidan i den mjuka markvegetationen och småpratar. Där och då går det inte att föreställa sig livet bättre.

 

I fjällvärlden kan saker och ting förändras på en kvart. Det gäller att hänga med. Samma eftermiddag rullar den in. Dimman. Dimman. Dimman. Dimman till fjälls måste upplevas för att förstås. En dimma så tät att du knappt ser dina egna fötter. Jag hör ett barn gråta och en förälder som förtvivlat ropar och försöker lokalisera barnet. Det är otäckt.  Bäcken som tidigare låg precis intill boplatsen glittrade i solskenet går knappt att ta ut riktning till, för även ljudet blir annorlunda i dimman.  Ännu svårare är det att försöka följa stigen över bäcken till utedasset. Men vi får stränga order om att inte gå själva och bara gå så långt att vi med säkerhet kan ta oss tillbaka.

 

Livet flyttar in i den varma tältkåtan igen och fortsätter. Vi ritar och spelar spel. Om det dessutom regnar ute blir det lite som ett lock och det kan bli rökigt inne. Då gäller det att ligga lågt. En natt när jag var mycket yngre, kring tre-fyra år, och sov mellan mina fastrar regnade det massor och elden hade slocknat vilket gjorde att det regnade in. Vi fick ha stora sopsäckar över oss för att inte bli blöta. I sömnen och i lite halvpanik försökte jag krafsa bort plastsäckarna vilket resulterade i att allt vatten som samlats på plastsäcken rann rakt ner i kragen på mig själv. Ett minst sagt bryskt uppvaknande. Och först förstod jag inte alls vad som hänt, vart jag var eller varför jag vaknat. Men när jag hörde fasters Es kluckande skratt medan hon försökte torka bort det blöta kunde jag tryggt somna om. Under de svarta sopsäckarna.

 

En natt sker det som alla väntat på. Jag har redan hunnit sova flera timmar.  ”Eallu lea garddis!”ropas det (renarna är i gärdet!). Budskapet klingar från läger till läger. Nu ska kalvarna märkas. Och som i ett trollslag är det full aktivitet och alla är på väg. Matsäckar packas och kläder kläs på. Nu väntar en lång natt av intensivt arbete för alla. Från vår plats till rengärdet är det någon kilometer med brant stigning. Men alla är glada, för det är det här vi har väntat på. Om man är snabb och hinner upp till rengärdet innan renarna är inne i gärdet måste man vara extra tyst och gå mycket försiktigt för att inte orsaka att hela hjorden, som det tagit dagar eller veckor att samla, vänder om.

 

Gärdet ligger uppe på en topp som är som en skål eller platå med en sjö intill. Platån är omringad av djupa dalar och ännu högre bergstoppar.

 

Så fort man närmar sig gärdet känner man doften av renhjorden och hör kalvarnas och vajornas läten när de ropar på varandra. Kalvarna följer vajorna och på så sätt vet man vilken kalv som tillhör vilken vaja och kan därmed märka kalven med sitt eget märke i örat. Ett evigt sorl av ljud; här och var en bjällra och renskötarna som ropar till varandra när de har fått syn på sin eller någon annans kalv. Vid sidan av gärdet brinner eldar där det lagas mat. Någon har även tagit med tältkåtans innertält som de knutit fast i staketet. Antagligen ligger ett barn och sover därunder.

 

Ett rengärdesnatt är en lång natt. En lång men ljus natt. Solen är alltid med. Midnattsolen. Efter flera timmar tas det en lång paus där alla drar sig tillbaka till sina lägereldar vid sida av gärdet. Det lagas mat igen. Och samtidigt får renarna i gärdet en vilopaus där kalvar och vajor kan hitta tillbaka till varandra. När pausen är över fortsätter rengärdet tills det verkar som att de flesta har märkt sina nya kalvar. Det brukar först bli färdigt fram på morgonen. När jag var mindre brukade vi avsluta och gå ner till vår tältkåta vid pausen för att gå och lägga oss, men den här gången vill jag stanna kvar och vara med till slutet. Jag är faktiskt ganska stor nu. Jag försöker fixera blicken på en renskötare som märker sin kalv. Jag klipper med ögonen och känner att jag blundar till flera gånger och nästan börjar drömma. Flera gånger. Fixerar blicken. Drömmer. Tillbaka till verkligheten. Fixerar blicken. Drömmer.  Och så pladask, ligger jag ner bland stenararna med lera i den ständigt halvöppna munnen.

 

Men nu är de flesta kalvar märkta och det är dags att släppa ut renarna. Om man kisar ser det ut som en flodvåg av böljande vatten som breder ut sig över kullarna. Men doften av varma renar dröjer sig kvar.

 

Sen börjar väntan på nästa kalvmärkning. Och nästa. Och nästa.

Ovan trädgränsen del ...

1 Läs mer >>
han har lite av sitt lördagsgodis kvar och önskar äta det till söndagfrukost. Allt som oftast sparar pojkarna sitt lördagsgodis utan att vi vet om det. Har hittat godis som är flera månader gammalt i byrålådan. Oftast är det Ville som har sparat, men den här gången var det Silas.
 
Silas visar hur många godisar han har kvar. 
 

Den som spar...

1 Läs mer >>
 De här bilderna har legat och väntat på att bli publicerade sedan nyårsdagen. Minns inte riktigt vad jag tänkte annat än att vi lämnade det stökiga lekrummet och åkte ut till Björnön och fick lite sol och sällskap. Bilderna hamnar alltid i så konstig ordning och jag orkar inte fatta hur jag ska göra.
 
 
 

Nyårsaftonsdag