1 Läs mer >>
 

Hela samebyn, människorna, som vintertid är uppdelade i olika orter och samhällen, är nu samlade på samma fjäll.  För oss barn är det en dröm med många kompisar och oändliga ytor och för de vuxna är det en viktig tid med hårt arbete, speciellt för de familjer där renskötseln är huvudsyssla. För det är under den här perioden som vi vet hur många kalvar som har överlevt sin mest kritiska period.

 

Alla går och väntar. Det kan ta dagar. Innan den verkliga anledningen till varför vi är här träder i kraft. Kalvmärkning. Men när det inte är kalvmärkning finns det ändå alltid mycket att göra. Det behövs bränsle till elden och träden växer lång ner i dalen, vatten ska hämtas och bröd ska bakas.

 

Inuti i en tältkåta är livet mycket organiserat. I mitten brinner elden med stenar runtomkring. Hela jordgolvet runtomkring är täckt av först björkris och sedan renskinn på. Närmast dörren ligger två meterlånga stockar från öppningen fram till eldstaden, parallellt, med ungefär en meters mellanrum. Det är ”hallen”. På motsatt sida av öppningen är köksdelen och där får man inte gå över. Där finns all mat i olika trälådor och lufttätaburkar (kylvaror grävs ner i en glaciär). Sitt och sovplatser finns emellan köksdelen och hallen, på båda sidor om elden. Där hänger man sedan upp ett eller flera innertält av vitt bomullstyg och skapar på så sätt sovrum i rummet.

 

Faster A förbereder mat i en stor gryta som hänger över elden i en krok från taket. Mina fem år yngre kusiner med mycket spring i benen far omkring och hoppar vid sidan av elden, fram och tillbaka, farligt nära både eld och gryta. Hon säger till dem på skarpen att gå ut om de behöver hoppa. Men en av dem satsar ändå på ett sista hopp över elden och råkar stöta till den stora grytan så att den vänds upp och ner. ”Amen tack” ropar faster A uppgivet med armarna upp i luften, i någon form av ”vad var det jag sa?”. Och ner i elden och askan far de, alla 40 köttbullar med gräddsås. Ett ögonblick av absolut tystnad när vi alla stirrar förskräckt ner i askan följs av att jag försöker dölja ett gapskratt som fullkomligt bubblar upp. ”Amen tack!” Jag kan verkligen inte hålla mig för skratt. Jag tycker att hon är roligast i hela världen just för att hon säger så. Och så skrattar vi. Sen får vi sitta i en halvtimme och pilla upp varje enskild köttbulle ur eldstaden och skölja bort askan, tillsammans med den goda gräddsåsen. Det finns liksom ingen affär runt hörnet för att köpa nya köttbullar. Det tar en hel dag att ta sig till affären och tillbaka och det händer bara en gång under hela vistelsen. Men den chokladbiten som pappa hade köpt smakade exceptionellt gott och räckte väldigt länge.

 

När det är fint väder badar vi i bäcken, flyttar ut från tältkåtan till att vara utomhus hela dagen. Lagar mat på uteelden och farmor bakar bröd på stekpannan. Folk kommer och går, stannar till på en kopp kaffe, torrkött och en brödbit, lägger sig tillrätta på sidan i den mjuka markvegetationen och småpratar. Där och då går det inte att föreställa sig livet bättre.

 

I fjällvärlden kan saker och ting förändras på en kvart. Det gäller att hänga med. Samma eftermiddag rullar den in. Dimman. Dimman. Dimman. Dimman till fjälls måste upplevas för att förstås. En dimma så tät att du knappt ser dina egna fötter. Jag hör ett barn gråta och en förälder som förtvivlat ropar och försöker lokalisera barnet. Det är otäckt.  Bäcken som tidigare låg precis intill boplatsen glittrade i solskenet går knappt att ta ut riktning till, för även ljudet blir annorlunda i dimman.  Ännu svårare är det att försöka följa stigen över bäcken till utedasset. Men vi får stränga order om att inte gå själva och bara gå så långt att vi med säkerhet kan ta oss tillbaka.

 

Livet flyttar in i den varma tältkåtan igen och fortsätter. Vi ritar och spelar spel. Om det dessutom regnar ute blir det lite som ett lock och det kan bli rökigt inne. Då gäller det att ligga lågt. En natt när jag var mycket yngre, kring tre-fyra år, och sov mellan mina fastrar regnade det massor och elden hade slocknat vilket gjorde att det regnade in. Vi fick ha stora sopsäckar över oss för att inte bli blöta. I sömnen och i lite halvpanik försökte jag krafsa bort plastsäckarna vilket resulterade i att allt vatten som samlats på plastsäcken rann rakt ner i kragen på mig själv. Ett minst sagt bryskt uppvaknande. Och först förstod jag inte alls vad som hänt, vart jag var eller varför jag vaknat. Men när jag hörde fasters Es kluckande skratt medan hon försökte torka bort det blöta kunde jag tryggt somna om. Under de svarta sopsäckarna.

 

En natt sker det som alla väntat på. Jag har redan hunnit sova flera timmar.  ”Eallu lea garddis!”ropas det (renarna är i gärdet!). Budskapet klingar från läger till läger. Nu ska kalvarna märkas. Och som i ett trollslag är det full aktivitet och alla är på väg. Matsäckar packas och kläder kläs på. Nu väntar en lång natt av intensivt arbete för alla. Från vår plats till rengärdet är det någon kilometer med brant stigning. Men alla är glada, för det är det här vi har väntat på. Om man är snabb och hinner upp till rengärdet innan renarna är inne i gärdet måste man vara extra tyst och gå mycket försiktigt för att inte orsaka att hela hjorden, som det tagit dagar eller veckor att samla, vänder om.

 

Gärdet ligger uppe på en topp som är som en skål eller platå med en sjö intill. Platån är omringad av djupa dalar och ännu högre bergstoppar.

 

Så fort man närmar sig gärdet känner man doften av renhjorden och hör kalvarnas och vajornas läten när de ropar på varandra. Kalvarna följer vajorna och på så sätt vet man vilken kalv som tillhör vilken vaja och kan därmed märka kalven med sitt eget märke i örat. Ett evigt sorl av ljud; här och var en bjällra och renskötarna som ropar till varandra när de har fått syn på sin eller någon annans kalv. Vid sidan av gärdet brinner eldar där det lagas mat. Någon har även tagit med tältkåtans innertält som de knutit fast i staketet. Antagligen ligger ett barn och sover därunder.

 

Ett rengärdesnatt är en lång natt. En lång men ljus natt. Solen är alltid med. Midnattsolen. Efter flera timmar tas det en lång paus där alla drar sig tillbaka till sina lägereldar vid sida av gärdet. Det lagas mat igen. Och samtidigt får renarna i gärdet en vilopaus där kalvar och vajor kan hitta tillbaka till varandra. När pausen är över fortsätter rengärdet tills det verkar som att de flesta har märkt sina nya kalvar. Det brukar först bli färdigt fram på morgonen. När jag var mindre brukade vi avsluta och gå ner till vår tältkåta vid pausen för att gå och lägga oss, men den här gången vill jag stanna kvar och vara med till slutet. Jag är faktiskt ganska stor nu. Jag försöker fixera blicken på en renskötare som märker sin kalv. Jag klipper med ögonen och känner att jag blundar till flera gånger och nästan börjar drömma. Flera gånger. Fixerar blicken. Drömmer. Tillbaka till verkligheten. Fixerar blicken. Drömmer.  Och så pladask, ligger jag ner bland stenararna med lera i den ständigt halvöppna munnen.

 

Men nu är de flesta kalvar märkta och det är dags att släppa ut renarna. Om man kisar ser det ut som en flodvåg av böljande vatten som breder ut sig över kullarna. Men doften av varma renar dröjer sig kvar.

 

Sen börjar väntan på nästa kalvmärkning. Och nästa. Och nästa.

Ovan trädgränsen del ...

4 Läs mer >>

Alla foton: PG Kvenangen, nu avfotade med min mobilkamera. Därav grynig kvalitet.

 

Det är sommar och vi är på väg. Som så många gånger förr. Som varje sommar. Bilen är fullpackad med mat och förnödenheter som ska räcka mellan tio dagar och tre veckor. Hur länge det blir kan ingen förutsäga innan.

 

Vi passerar gränsälven till Finland och följer den nordväst i närmare två timmar, samma sträcka som vi åkt otaliga gånger. De bekanta bergen närmar sig och avlägsnar sig lika fort. Samma bäckar. Pappa pratar på skoj finska, mitt önskespråk, som jag tyvärr tappat helt under de tre åren i Umeå. På vägbanan samsas vi med norska husvagnar och finska vägarbetare, var och en med sitt mål. Berget Saana tornar upp sig på höger sida och det är inte långt till nästa landsgräns och berget Parras skymtar likt en bred men spetsig kon i horisonten. Så fort vi passerar den Norska gränsövergången ändrar landskapet karaktär. Dalarna blir djupare, bergen högre och vassare. Här har vi som regel att alltid testa bilens bromsar för att vara på säkra sidan när vi äntrar landet med slingriga vägar, djupa fjordar och dramatiska berg.

 

Vi åker rakt emot kusten och ser det djupblå vattnet som möter de gröna sluttningarna. Mat har vi egentligen handlat i Sverige men vi vill även fylla på med extraproviant från de norska matvarubutikerna. Norskt bröd med russin i, sviskekompott, aprikoskompott, jordgubbskompott och lite annat som hör till. Det är alltid lite kul att gå runt i en affär med helt andra varumärken en dem vi är vana vid. Vi följer kusten en bit tills vi svänger in i en grön dal med en slingrig och backig väg som vi följer ett bra tag. Vi skrattar av killet i magen tills vi efter en kort stund blir illamående.  Samma visa, varje år. Men vi vet också att vi snart är framme och etappen i bil snart är slut. Och att vi ska övernatta någonstans, kanske i tält, kanske i bilen eller om vi får tag i en stuga.

 

När vi vaknar i bilen nästa morgon har vi en lång dag framför oss.  Bilen ska parkeras, grejerna ska lämnas för vägning och sedan flygas upp med helikopter. De flesta flyger även upp tillsammans med sina grejer eller åker motorcykel eller fyrhjuling. I vår familj har vi alltid gått upp. För oss är det en del som hör sig till.

 

Helikoptern flyger i skytteltrafik från dalen upp till fjället och sen ner igen. När helikoptern, som ska ta med vår packning, ska landa kastar sig alla och lägger sig över sin packning för att förhindra att allt flyger iväg av kraften från rotorbladen. När jag var mindre upplevde jag det mycket obehagligt att vara så nära helikoptern, men ju äldre jag blivit desto mer har jag vant mig. Och nu känns det mer spännande än obehagligt.

 

Och så är vi på väg, till fots. En dagsetapp med bitvis kraftig stigning. En ryggsäck med matsäck packad för att räcka hela dagen. Den första biten går genom tätbevuxen frodig och grön lövskog och mycket fräkenväxter, grodor och annat som trivs i fuktigt klimat. Djungelkänsla och speciella dofter. Vi öppnar en grind som ska vara stängd då kor och tjurar betar i dessa områden. Själv har jag bara sett kor och inte blivit jagad av tjurar men jag har fått det berättat för mig hur släktingar blivit jagade och tvingats klättra upp i träd i väntan på att tjuren skulle ledsna och först då vågat sig ner igen. Så sinnena är skärpta och vi skynda oss att gå igenom den här delen. Efter den fuktiga djungelskogen börjar stigningen uppåt och det blir för brant att gå rakt upp utan stigen slingrar sig längs med berget i ett sicksack-mönster. Terrängen består av fjällbjörkar, markvegetation och fräkenväxter men inte lika tätt som nere i dalen. Och björkarna blir glesare, krokigare och mindre för att till sist inte finnas alls.

 

Vi har passerat trädgränsen och efter fikapausen med bröd och torkat renkött är det inte länge kvar tills vi kommer upp på platån. Där får man luft och ser minst en mil framåt i klart väder. Den frihetskänslan. Med snöklädda rundade toppar på var sin sida.

 

Snart är vi framme, tror jag. Och varje år gör jag samma missbedömning.

 

Ännu är det långt kvar. Känns som en evig lång raksträcka i böljande grönt. Vi fortsätter gå och försöker fördriva tiden med att sjunga eller rabbla ramsor. Jag och min lillasyster pratar om när hon var två eller tre år och satt i pappas ryggsäck och sjöng och åt torrkött halva vägen, men när vi började närmar oss vårt läger ville hon hoppa ur så att det skulle se ut som att hon också har gått hela vägen. Det tyckte jag, som då var 4-5 år och hade gått hela vägen, var orättvist.

 

Med ens har våra ramsor och sjungande tagit oss framåt. De första tältkåtorna skymtar. Som ett lyckorus sprider sig i kroppen. Tältkåtorna är uppslagna i små kluster om två, tre eller fyra. Varje kluster bildar ett familjeläger och i varje tältkåta bor två till sex personer – vanligtvis en familj.

 

Vi passerar flera familjeläger och det gemensamma utedasset innan vi ska ta oss över den sista bäcken intill vårt eget familjeläger.

 

Vårt läger består av tre tältkåtor, placerade som i en triangel med ungefär lika avstånd emellan, och ett litet förråd i mitten. I den ena bor en av mina fastrar med familj, i den andra min farmors bror med familj och i vår egen bor vi tillsammans med min farmor och mina andra fastrar, de första åren. Sen kom det fler kusiner. Så de sista åren sov någon av oss i ett litet blått tält vid sidan av.

 

När vi närmar oss ser vi att de som har flugit upp med helikoptern, och därmed kommit en halv dag före oss, har börjat resa stängerna och är i färd med att placera duken över stängerna.

 

Stängerna till tältkåtan finns kvar där även på vintern eller har fraktats dit under vinter med skoter och vissa saker har lämnats kvar i förrådet. Men tältduken och alla renhudar och innertält har vi med oss och har fraktats upp med helikopter.

 

Så fort vi hälsat på alla springer vi ner till det som vi kanske har längtat mest efter för att se om allt är kvar sedan förra sommaren. Längs med den närmaste bäcken finns klippor och stenar med fantasifulla former som inbjuder till lek. Och allt är kvar, men vissa saker har flyttat på sig lite. Antagligen av snösmältningen. Där har vi klippan där skikten av sten bildar en stor bokhylla där det går att dra ut varje skikt likt en horisontellt placerad bok och använda till allt möjligt. Framför den klippan står den stora platta stenen som är som ett stort bord med ett brett trappsteg som bildar en bänk och små stenar runt som flera stolar. Ena delen är ett kontor med tangentbord, dator med plattskärm (vi var lite före vår tid) och telefon. Den andra delen är ett piano. Lite längre ner finns en ännu större platt sten som blir en scen där det ges shower från morgon till kväll – allt från Jerry Willams till Herreys. Och det hela är bara så fint. Varje sommar är det som att jag vill nypa mig i armen. Och sen frustrationen den sista sommaren när jag blivit så stor att jag inte kunde leka längre.

 

Följer man bäcken ner i den närmaste dalgången kommer man in under en glaciär. Nära bäcken växer lite fjällblommor och på vissa ställen kvanne som går att äta om man skalar det. Om man följer bäcken uppåt kommer man till andra familjers läger.

 

Hela samebyn, som vintertid är uppdelad på olika riktiga byar, är nu samlad på samma fjäll.  För oss barn är det en dröm med många kompisar och för de vuxna är det en viktig tid med hårt arbete, speciellt för de familjer där renskötseln är huvudsyssla. För det är under den här perioden som vi vet hur många kalvar som har överlevt sin mest kritiska period.

 Vårt läger i förgrunden. Året är 1990
 
 
 
Kontoret i sten: Med telefon, dator med plattskärm, tangentbord med mus, några böcker bredvid skärmen och pennan i min hand. Fint va!
 

Ovan trädgränsen del ...

5 Läs mer >>
 
 De som känner mig vet att jag pratar enbart samiska med mina barn. Ändå tar svenskan över eftersom de hör svenska överallt. Både i skolan, dagis och hemma då Daniel pratar svenska med barnen, även om han faktiskt kan samiska. Så det har inte varit så lätt som jag först trodde.
 
Hur som helst så försöker jag läsa på samiska för barnen varje kväll och rabbla lite ramsor både på danska och samiska. Och så försöker jag säga fina saker till dem så att de har en fin känsla när de somnar. Jag vet att alla barnen förstår samiska, men det kan ändå bli lite roliga språkförbistringar och missförstånd.
 
Häromkvällen sa jag god natt till en av dem och lade till - "don leat mu divraseamus golli" som betyder du är mitt dyraste eller dyrbaraste guld. "Golli" betyder alltså guld. Han såg nöjd ut, men precis innan han somnade viskade han. "Golli, visst är det fisk?" Då har han alltså blandat ihop orden golli och guolli och trott att jag sagt "du är min dyraste fisk". Men såg som sagt ändå väldigt nöjd ut.
 

Dyrbart