3 Läs mer >>
 

Att åka bil långt kan vara jobbigt och påfrestande. Men jag tycker att vi har hittat ett sätt som fungerar för oss. Jag är uppvuxen med att åka både bil och tåg, men har alltid föredragit att åka tåg. Och så träffade jag en bilkille som knappt visste hur man läste en tågtidtabell. Och nu när vi har så många barn är det ju ganska smidigt med bil. Men för att det ska flyta bra har vi kommit fram till att för oss fungerar det bäst att göra iordning en rejäl matsäck så att vi kan fortsätta åka utan att behöva stanna bara för att någon är hungrig. Just den förberedelsen gör att vi nästan alltid kan åka Västerås-Sälen eller Västerås-Göteborg utan att stanna. Och som regel är det just 4-5 timmar som är vad barnen orkar sitta utan att gnälla.

Och så tycker jag det är skönt att slippa få in sån där stinkande snabbmat i bilen.

 

Om man ska åka långt dvs flera dagar behöver man en kylväska med kylklampar och i så fall delar jag upp matsäcken i två delar; en kall och en rumstempererad.

Jag fick frågan idag vad jag har i matsäcken. Ungefär så här brukar matsäcken se ut;

·         Två sorters mackor på grovt bröd; Ost och skinka och stekt ägg och kanske lite sallad.

·         Grönsaker skurna i små bitar; morotsstavar, gurkstavar, paprikabitar, vitkål, i olika matlådeburkar.

·         Körsbärstomater, ärtskidor eller annat plockvänligt.

·         Riskakor.

·         Ölkorv, Salami eller skinka. Ölkorv behöver inte kylväska. Det är bra.

·         Vatten och ev nyponsoppa.

·         Termos med kaffe till kaffedrickaren.

·         Frukt.

·         Tuggummi att rensa tänderna med.

·         Nödproviant; nötter, russin och ev bitar av mörk choklad.

 

I matkorgen finns också

·         En mugg och en skål per person. (skålen är bra att lägga lite av varje i, såsom nötter eller smulorna från riskakan)

·         En kniv

 

Bra att ha i bilen

·         Toapapper (man vet aldrig när någon behöver det)

·         Våtservetter

·         Handsprit

·         Skräppåsar till skärp och annat som behöver förpackas typ kräk.

·         Kuddar och filtar

·         Regnjackor lättillgängliga

·         Picknickfilt

·         Badväska, med badkläder och handdukar, lättillgänglig (Bästa stoppet om man reser på sommaren)

 

Då vi är två i familjen som lätt blir åksjuka så har vi aldrig tittat på film eller läst böcker utan vi lyssnar på musik och pratar och kanske leker någon gissningslek eller samlar på bilar i olika färger. Eller sover. Det är en favoritsysselsättning. Vi har ganska fasta plaster eftersom Loella, som blir lättast åksjuk, alltid sitter fram.  Vi som sitter längst bak hör knappt vad de säger där framme så vi blir naturligt uppdelade. Men det funkar bra, för oss.

Matsäck

3 Läs mer >>
Loella, solen och jag. Och ett helt gäng med syskon, kusiner, farmor, farfar, kompisar och annat löst folk.
 Vi har haft en riktigt vintervecka med allt man kan önska sig. Helt i onödan hade jag oroat mig för att det skulle vara snöfattigt. Det var det inte. Och det kom mer under tiden vi var där. En morgon när jag tog min lilla tur på längdskidorna låg det 15 cm nysnö.
 
Stugan var bokad sen ett år tillbaka och skidskola skulle ju några gå, det hade vi bestämt. Och det hade vi så klart även bokat i god tid. Eller nä inte riktigt. Kvällen innan vi åkte upp kom vi på att vi glömt boka skidskola så då fick vi lite bråttom. Självklart fanns det inte plats i varken den grupp vi ville ha eller den tid vi ville ha. Vi ville ha tid klockan nio på morgonen då även kusinerna skulle gå men fick en tid klockan 10.45 istället. Men skam den som ger sig. Första morgonen var vi på plats strax innan skidskolan började och lyckades snappa åt oss en tid som någon precis hade avbokat.
 
Skidsemester är ju roligt och härligt, men också mycket logistik som ska klaffa. Bara att få alla startklara med overaller, vantar, mössor, skidor, matsäck etc är en hel cirkus i sig.
 
Förra påsken blev Ville magsjuk. Det slapp vi denna gång. Men istället fick vi ta itu med två lösa tänder. Silas och Ville kan ju vara väldigt vilda när de känner för det. Just den här stunden kände jag mig som hunden pluto som jagar ekorrarna Piff och Puff i granen. Eller som Kalle Anka när han ska filma kolibrierna och den där hackspetten eller vad det nu är för fågel som tittar ut här och där. Upp och ner, över soffan, under soffan framför soffan och så hoppade Ville och missbedömde något och landade med tänderna i bordet. Båda blev sneda och lösa och det var blått och eländigt ovanför båda tänderna. Men tänderna satt kvar. Och nu får vi se hur det blir framöver om den ena måste dras ut eller inte.
Men det är ett under att de inte gjort sig mer illa genom åren, så vilda som de har varit och fortfarande är.
Här har vi två sexåringar och deras stakettänder.
Vi fick finbesök av min "bonus"-faster Maivor.
Och så solen. Den gör det ju så bra.
Anna och Elsa
Min svärmor Birgitta på längdtur.
Slalom i all ära. Men om jag får välja åker jag helst på längden.

Snö

5 Läs mer >>
 
 De som känner mig vet att jag pratar enbart samiska med mina barn. Ändå tar svenskan över eftersom de hör svenska överallt. Både i skolan, dagis och hemma då Daniel pratar svenska med barnen, även om han faktiskt kan samiska. Så det har inte varit så lätt som jag först trodde.
 
Hur som helst så försöker jag läsa på samiska för barnen varje kväll och rabbla lite ramsor både på danska och samiska. Och så försöker jag säga fina saker till dem så att de har en fin känsla när de somnar. Jag vet att alla barnen förstår samiska, men det kan ändå bli lite roliga språkförbistringar och missförstånd.
 
Häromkvällen sa jag god natt till en av dem och lade till - "don leat mu divraseamus golli" som betyder du är mitt dyraste eller dyrbaraste guld. "Golli" betyder alltså guld. Han såg nöjd ut, men precis innan han somnade viskade han. "Golli, visst är det fisk?" Då har han alltså blandat ihop orden golli och guolli och trott att jag sagt "du är min dyraste fisk". Men såg som sagt ändå väldigt nöjd ut.
 

Dyrbart

2 Läs mer >>
Tvagning, kallbad och tysk basturitual gör susen. Det syns ju långa vägar. 
 
 
Skämt åsido. Men det är helt klart avkopplande att tvaga sig, skrubba varandras ryggar för att inte tala om den uppfriskande effekten ett kallbad ger.Och den tyska basturitualen med inandning av detoxolja var ju en ny upplevelse. Avkoppling blandat med lite skrattanfall och överhettnibg. Jag som fick ta av mig glasögonen var ovetandes om att jag var millimeter från att få en snärt av handuken som flaxade runt och spred oljan i bastun.

Tysk bastu

0 Läs mer >>
 Nått måste man ju roa sig med på en vab-dag. Ville fick titta på pingu och jag fick klippa hans hår. 
 
 
Vi hade tänkt gå till frissan men han vill verkligen inte. Och jag orkar inte hålla på som vi har fått göra med tandläkaren så nu fick det bli en hemmaklippning igen.
 
Tur att det växer. Jag är alltid jätteförsiktig först, sen tröttnar jag och klipper till rejält och då blir det som det blir.

När katten är borta

3 Läs mer >>
 

Jag är ganska obrydd när det gäller utseende och vad andra tycker och tänker om mig. Tror jag i alla fall. Det är så klart lite intressant vad andra tycker och tänker men i det stora hela har det inte så stor betydelse. Jag vet ju vad som är sant och inte är sant. Har inga problem med att gå omkring osminkad eller i mina fula långkalsonger eller något annat udda, så länge det är mitt eget val. Och brukar inte bry mig så mycket om hur saker ska eller bör göras så länge jag tycker att det känns ok.

 

Men det finns gånger som jag blir överraskad och inte finner mig riktigt. Som idag till exempel; det ringde på dörren när jag stod i badrummet så jag sprang ner och öppnade i tron att det var Loella som kom hem från baletten. Det var det inte. På andra sidan dörren stod chauffören från Linas Matkasse. Och där stod jag. I trosor, linne, ingen bh, osminkad (så klart, har ju varit hemma hela dagen), mina fula små glasögon som jag bara använder när jag färgar håret eller ögonbrynen, och mina 2 cm tjocka ögonbryn. Helst ville jag liksom förklara att jag trodde att det var någon annan som ringde på och jag oftast brukar ha byxor på mig och att jag färgar ögonbrynen och att nej, de ska inte vara så här tjocka, ska bara skölja ur färgen. Men det skiter väll han i. Han ska ju bara leverera en matkasse så fort det bara går. Så jag sa bara tack. Och stängde dörren.

 

Tänker tillbaka på två andra tillfällen då jag också skämts. Jag var föräldraledig med Ilon, han var bara några månader. Hade precis fått reda på att det gick magsjuka på dagis så jag preppade mig med en stor näve med hela vitpepparkorn och sköljde ner det med ett snapsglas whisky, som jag hört skulle göra susen. Precis när jag svalt, ringer det på dörren och fönsterhantverkarna som ska montera ner fönster och sätta upp något på insidan kliver in. De tittar på mig som står hyffsat ofräsch med lille Ilon på armen, tittar på whiskyflaskan som står på bordet och känner antagligen den fina doften av sprit varje gång jag öppnar munnen. Alkomorsan liksom. Jag vet ju själv hur det ligger till, men det spelar ingen roll, för de har gjort sig en uppfattning och den var inte till min fördel. Fönsterrenoveringen pågick dessutom i flera månader. Till min stora glädje.

 

Knappt ett halvår senare var det jul och jag skulle ta barnen och åka i förväg till min mamma i Knivsta. Vi skulle promenera ner till tåget, vilket inte var något problem. Det brukade ta ungefär en halvtimme. Problemet var att jag inte tagit med i beräkningen att jag hade en fyraåring som också skulle gå. Så när vi passerar Giddegrillen och jag insåg att det tagit 15 minuter att förflytta sig 300 meter så fattar jag att jag måste byta taktik om vi inte ska missa tåget. Lyfter av Ilons ligginsats, lyfter upp Loella i vagnen och lägger Ilons liggdel i hennes famn. Ber henne hålla i hårt. Sen fick jag springa hela vägen ner till tågstationen. Det var vinter och snö och på ryggen hade jag min fjällryggsäck full med julklappar.  Jag sprang så fort jag orkade och kände venerna i panna bulta och svetten lacka. När jag sladdade in på perrongen var tåget redan där och det myllrade av människor. Som i ett under hann jag köpa biljett, lyfta ur lille Ilon i sin ligginsats, lyfta ur Loella. Lyfta i Ilon igen. Och fick sen hjälp av två damer att lyfta upp vagnen i tåget.  Och vi hann, men till vilket pris. Om jag någon gång varit nära att tuppa av pga av värme och stress så var det då. Tåget var så fullt att det var ett skämt. Jag stod där med båda barnen och svettades som jag aldrig gjort varken förr eller senare. Jag kunde inte ens tänka. Förmodligen såg jag helt galen ut. Kort därefter var det någon som förbarmade sig över mig och jag fick en plats att sitta på och kunde ha båda barnen i famnen. Jag fick av mig jackan och baxade runt våra grejer, fick med mig skötväskan och skulle väll plocka upp något ur den. Och vips vilken överraskning! Ut faller en halvfull spritflaska som jag fyllt på med någon konjak som vi skulle ha till vårt julgodis. Jag hann inte fånga flaskan utan den föll ner på golvet men gick inte sönder. Sen rullade den fram och tillbaka i gången flera gånger innan någon hann få tag i den och kunde ge tillbaka den till mig. Jag tyckte mig känna medlidande blickar.

 

Jag undrade mest var den där falluckan i golvet tagit vägen. 

Fulbrillor och ögonbr...

0 Läs mer >>
När jag kom hem från jobbet på fredagen såg gatan ut så här.

 

I övrigt har helgen gått till hemmafix. Igår köpte vi golv. Som nu ligger och ska torka i en vecka innan vi kan lägga det.

 

Idag har jag varit hemma och grejat i trädgården och under största delen av tiden har jag bara haft Ville som sällskap. Loella har varit hos en kompis och Ilon har lekt med grannen och Silas fick följa med farmor och farfar till stugan. Det var ju faktiskt hans tur nu. Det hade han inte glömt sedan han grät i min famn förra helgen när Ilon och Ville åkte med farmor och farfar till stugan. Desto gladare var han idag. Så det var jag och Ville idag. Pappan har åkt på ett tredagars-kundbesök.

 

Jag kan inte så mycket om trädgård och har inte riktigt koll på vad man ska göra och i så fall när det passar att göra det. Jag trodde till exempel att löven skulle förmultna, men när jag förra helgen såg att grannen krattade bort löv från planteringar och gräsmattan, så bestämde jag mig för att också göra det. Så igår krattade vi löv och bar undan grenar som jag hade klippt bort. Men jag fastnar alltid någonstans och glor och vet inte om jag skal klippa bort eller om det är något som man inte ska klippa bort. Och vad jag tycker är fint eller fult vet jag ännu inte riktigt heller.

 Ville filosoferar inne i trädet.

 

Inte varje dag och inte varje vecka, men med jämna mellanrum frågar han samma fråga - När ska vi åka hem till Solvändegatan? Det är nu fem månader sen vi flyttade och de två som jag inte trodde skulle minnas något från Solvändegatan är just de som frågar om det mest. När frågan kommer upp så pratar vi om att det här nu är vårt hus och hem och att det bor någon annan där vi bodde förut. Och så går det några veckor och så frågar han igen. Idag var en sån dag.

 

Strax efter att Ville ställt frågan om Solvändegatan kom Solvändegatan till oss, eller nästan i alla fall. Lite som i de här programmen där det kommer en ”nanny” åkandes och ska visa hur barnen ska tas så kom hon - min vän, tidigare granne, tillika trädgårdsexperten åkandes i sin lilla bil precis när jag stod där och kliade mig i huvudet. Så vi tog ett varv och hon kunde peka – klipp där, klipp där. Där växer syrén, där växer björnbär, där rosor, magnolia osv.

 

Och så fick jag en hjälpande hand till att göra en liten ommöblering och lyfta jord och flytta några smultronplantor till en pallkrage.

 

Vi är i ett litet mellanläge här i vår trädgård. Samtidigt som vi skulle vilja fixa fint så vet att vi inom en snar framtid ska dränera om hela huset vilket gör att det inte är någon idé anstränga sig allt för mycket utan vi får göra lite halvfint. Så nu har det blivit lite ”man tager vad man haver”. Jag gillar ju det i och för sig. Det blir mer sport när man är begränsad. Framför det stora fönsterpartiet var en rabatt dit vi igår lagt plattor som låg i en stor hög runt knuten.

 Det blev en provisorisk altan.

Här ska något planteras utöver smultronen.

Och så hann vi avhandla lite av det vi låg back på. Och Ville fick sig lite bus i soffan.
 
Jag passade på att plocka bort en massa krafs från dessa två skänkar som vi köpte när vi precis flyttat in i vår fina lägenhet på Östermalmsgatan för tio år sedan. Det syns att både barn och inbrottstjuvar har härjat i skåpen, då det är avskavt både här och där. Under ligger en stor Pappelinamatta, som jag inte vet om jag vill ha kvar eller om vi ska göra oss av med den.
 
 
Nu borde jag gå och lägga mig.
 

Helgen hos oss

2 Läs mer >>

Man ska aldrig ropa hej. Eller jag brukar inte ropa hej. Men nu tänkte jag för ovanlighetens skull göra det. Har hört att det är bra att inte alltid göra som man brukar.

 

Det finns få saker som jag är så principfast med som med tandborstning och med magsjuka. Man borstar tänderna minst två gånger om dagen. Man går inte och lägger sig utan att borsta tänderna. Skulle någon av mina barn somna innan tandborstning så borstar jag tänderna på dem medan de sover. Punkt slut. Om någon får magsjuka så försöker man undvika det, eller åtminstone begränsa det, till varje pris. Punkt slut. Det fanns alltså en anledning till att vi campade i vardagsrummet i två dagar, annat än bara för skoj skull.

Daniel blev megamagsjuk en natt i början på veckan. Vidrigt. Jag räknade snabbt baklänges 48 timmar och insåg att möjlig smittokälla kunde vara en aktivitet under helgen som bara han varit på. Och om vi hade tur så var han den enda som var smittad vilket jag så klart hoppades.

 

Morgonen kom och klockan ringde. Jag svävade ut ur sovrummet nästa utan att nudda golvet och hämtade killarna från sina rum, rafsade ihop deras kläder och bar ut deras madrasser. Sen stängde jag dörren till sovrumskorridoren. Och stängd skulle den förbli. I över två dagar.

 

Ordnade med frukost och skjutsade alla barn till sina instanser. Skickade ett sms till svärföräldrarna och bad dem förbarma sig över sin son. ”Kan ni köpa resorb och nyponsoppa och ställa vid altandörren till sovrummet?” Och den sjuke fick strikta order om att hålla sig till sovrummet och badrummet. Skickade in några smörgåsar så att han inte skulle svälta.

 

Jag jobbade en hel dag men höll mig undan lite in case att jag skulle vara smittad. Hämtade barn och åkte hem. Tackade ”Linas matkasse” för att det fanns middag att laga. På kvällen bäddade vi i vardagsrummet och rabblade våra kvällsramsor i vanlig ordning, först på samiska och sen på danska.   Och jag fnissade lite inombords över att deras uttal av danska ”D” blir som ett hårt svenskt ”D”. Känner mig lite elak varje gång, men det låter verkligen jätteroligt. Killarna somnade medan jag satt vid matbordet med tända stearinljus och skrev lite. Det var faktiskt supermysigt och det märkte jag att de tyckte också. Självklart hade jag placerat ut hinkar, ifall att.

 

Nästa dag var det en liknande morgonprocedur, förutom att tre barn skulle på utflykt.  Men som den mycket perfekta människa jag är hade jag förberett två matsäckar på kvällen. Den tredje kunde fixa sin matsäck helt själv. På eftermiddagen hämtade jag barnen som vanligt och allt flöt på. Lagade mat, fixade och grejade. Barnen frågade så klart efter sin pappa. Och jag svarade att han var sjuk. Och att han kommer ut när han är frisk.

 

Efter att jag hade nattat barnen hämtade jag telefonen och såg att jag hade tre nya sms, som jag missat. Tre likadana sms med 20 minuters mellanrum. Där stod; ”kan du ordna en tallrik gröt till mig? Jag är jättehungrig”. Kunde inte låta bli att skratta. Speciellt eftersom jag en timme tidigare hade svarat att han fick vänta till morgondagen när han frågat om han inte kunde få komma ut.

 

Skrattade lite till när jag tänkte min egen barndom. Speciellt från högstadieåren och gymnasiet då vi bodde i ett gult hus med tre våningar. Varje våning var en egen lägenhet med eget badrum, men vi disponerade hela huset. Om någon av oss blev sjuk så fick vi stanna på vår våning och så kom mamma upp med mat. Ibland hade hon plasthandskar och munskydd. Och jag vet att mamma fått rutinen av min morfar som var oerhört noga vid exempelvis magsjuka – då hade han egna bestick och lagade sin egen mat, och blev därför sällan sjuk. Så man kan säga att det är ett socialt arv i rakt nedstigande led.

 

Jag ser sällan nackdelar med att ha en stor familj annat än just vid sjukdom, då det kan bli så himla långdraget om man inte passar sig.

 

Hur gick det då för oss denna gång? Jo, de 48 timmarna passerade med råge och den sjuke som varit frisk i flera dagar fick skura sina ytor innan vi kunde sammanstråla igen i mitten på veckan. Och ingen annan blev sjuk!  Nu har vi det gått över fem dagar så nu tänkte jag ropa ”hej!” Och vi kan nu fira helg.

 

Men jag tänker så klart på vad mina barn kommer att minnas av sin barndom. ”När pappa blev magsjuk låste mamma in honom” – Men den bjuder jag på.

 
 

Ropar hej

0 Läs mer >>
 Som rubriken lyder har jag fixat lite i hallen. Vi satte upp klockan och spegeln som vi köpt och guldkrokarna som vi hittat någonstans.
 
Postfackshyllan är platsen för diverse grejer som mellanlandar i hallen. Synd bara att hyllorna är så låga att det enbart ryms barnskor. 

Hallfix