0 Läs mer >>
Jag kan inte så mycket om växter och trädgård men glädjs varje gång jag ser nya knoppar och ser fram emot att se vilka blommor som kommer. Och på södergaveln har det kommit massor av knoppar av okända blommor. 
 
Imorse såg jag att det kanske började närma sig. Men säg den lycka som varar. Mina yngsta små arbetare satt och plockade smultron så fint så jag passade på att hämta olivträdet som stått på framsidan.  Det tog kanske tre minuter. När jag kom tillbaka till gaveln var varenda knopp omsorgsfullt bortplockad. Inte en enda hade de lämnat kvar.   Nu sitter jag här med en massa bortplockade knoppar. Jag slutade räkna när jag började närma mig 40 stycken. Man kan bli matt för mindre.
 

Knoppar

2 Läs mer >>
Som förälder har man flera uppgifter och en av dem är att skydda sina barn. Jag är absolut ingen hönsmamma utan jag låter mina barn prova och blir inte så nervös om de klättrar upp i ett träd. De två yngsta har ju övat mycket då de så fort de kunde ville klättra och hoppa. Och övning ger färdighet. De är båda väldigt smidiga och vana klättrare och hoppare. Så det händer väldigt sällan att de gör sig illa. Med tanke på hur mycket de faktiskt hoppar, klättrar och springer.

 

Men så finns det en sak, som är min värsta. Och det är när det har med tänder att göra. Jag har alltid haft ett stort intresse för tänder och tyckt att tänder är viktiga. Jag har exempelvis inte koll på vad människor har för ögonfärg men jag vet hur deras tänder ser ut. Och jag är noga med att sköta mina och barnens tänder och vill absolut att de ska ha tandställning om det skulle behövas.

 

Småkillarna är som sagt vilda. Men precis innan de ska gå och lägga sig tar de det alltid till en annan dimension. De blir megavilda och det känns som att man har hamnat mitt i en tecknad film där allt bara far runt i ett virrvarr. Och om det någon gång händer något så är det när de är trötta, vilda och helt okontrollerade. Precis så var det för tre veckor sen, när Ville hoppade från soffryggen och slant och landade med båda framtänder i vardagsrumsbordet uppe i Sälen. Båda framtänderna blev helt sneda och lösa, men återhämtade sig. Men sen kan de behövas dras ut i alla fall om några månader. Men har man en gång slagit i sina tänder ska man vara extra försiktig.

 

Och det var inget undantag igår när de båda sprang runt, runt, runt och jag försökte få stopp på dem. Jag fångade in Ville och tog tag i honom och sa ”nu får ni sluta springa, innan ni gör illa er!” Sen släppte jag honom och skulle ta något och han reste sig upp och fortsatte springa. 20 sekunder senare; SMACK! Ville halkade på något mitt i sin höga fart och landade rätt på, sina framtänder.

 

Och jag blev så ARG. Arg på dem för att de inte fattar bättre, på att de är så vilda och på att de aldrig lyssnar.  Men mest arg på mig själv för att jag lät det hända. Så efter att jag nattat pojkarna gick jag själv och lade mig. Och kände mig allt annat än på topp. Tack och godnatt! För att minska dålig känsla försökte jag tänka på de bra saker som faktiskt dagen innehållit; ena halvan av familjen hängde på teatern nästan hela dagen för repetitioner av årets balettföreställning, andra halva av familjen sjösatte båten med allt vad det innebär. Och en stor anledning till att jag egentligen var så trött var ju fredagens överraskningsfest för en fin vän som ska flytta. Men det som ändå kändes bäst när jag slumrade in var att jag hörde att storasyster (11år) och mellanbror (snart 7 år)fortfarande satt och spelade schack i köket. De satt där redan när småbröderna sprang runt, runt, men då hade jag annat fokus.

 

Så idag söndag vaknade jag av mig själv klockan 6. Det är skönt att vara utvilad. I fotänden av soffan sitter lille sötisen med lite kvar av gårdagens fläskläpp.

Vilda barn - trött ma...

1 Läs mer >>
 
Lyckan är att ha en skrivmaskin! Och en tvillingbror med samma intresse. Samtidigt. Först är båda glada -  efter en stund är det ofta en som är mindre glad. Att turas om kan vara svårt, när man är fyra år.

En skrivmaskin

7 Läs mer >>
Det verkar vara en het potatis bland tvillingföräldrar hur man ska göra med sina barn. Ska man klä dem lika eller olika, ska man ha dem tillsammans på förskolan/skolan eller inte. Och alla gör nog det de tror och anser vara bäst. Jag tänkte ge mig på att förklara hur JAG tänker. Jag är dock fullt medveten om att många inte alls tänker som jag gör.
 

Vi har fyra barn i åldrarna elva, snart sju och fyra, varav de yngsta två är enäggstvillingpojkar. Vi är alltså sex personer i familjen. Men bara för att vi är en familj betyder det inte att vi måste eller vill göra allt tillsammans. Vi tycker att det är skönt/roligt/trevlig/bra att göra saker i olika konstellationer.  Ibland är vi alla sex personer, ibland två vuxna och två barn, ibland en vuxen och ett barn, ibland en vuxen och tre barn och ibland en vuxen och ett barn osv och i sällsynta fall två vuxna utan barn. Vissa konstellationer kommer spontant och andra planerar vi för då vi tror att det är bra för oss alla. Människor är ju till viss del en produkt av sitt sammanhang. Och beter sig därmed olika beroende på i vilka sammanhang och konstellationer man befinner sig.

 

Loella, snart elva år, är äldst och enda flickan av barnen och har därmed tre små bröder varav två är supervilda med allt vad det innebär. Det är hennes vardag och utgångspunkt. Vi tror därför att det är bra för henne att ibland få vara bara storasyster till EN bror, för tre kan ibland bli övermäktigt. Så då kan hon kanske få åka till sin farmor och farfar med en av sina bröder (olika varje gång). Eller så tror vi att det kan vara bra för henne att få vara yngst i skaran – På sommaren brukar hon vara en vecka med sin moster, som bara är sju år äldre, och mormor och då får Loella vara den ”lilla”.

 

Mellanbrorsan Ilon som alltid har haft syskon behöver ibland att får vara både yngst (bara hänga med sin storasyster) och äldst (med en av sina småbröder)och framför allt att få vara utan sina syskon helt.  Skolan är ett bra exempel där både Loella och Ilon till vardags får vara en del av ett annat sammanhang än det hemma och där båda får vara sig själva oberoende av hur många syskon de har.

 

På samma sätt ser vi det med tvillingbröderna Ville och Silas, eller kanske framför allt just med dem därför att där blir skillnaden så markant.  De är bröder och de bästa av vänner. Tillsammans är de oslagbara och alltid två ”man” stark. Många av de saker de gör tillsammans skulle de aldrig vara kapabla till var och en för sig.

 

Vi hade ett önskemål om att de skulle gå på olika avdelningar på dagis redan innan de började där, men har inte fått det. Så de går på samma avdelning och kommer att få fortsätta med det tills de börjar förskoleklass.  De går i en syskongrupp där det i deras ålder finns två tjejer förutom mina killar. Om inte förskolan styr så leker mina killar gärna med varandra men även en del med de äldre killarna i gruppen, men de kommer ju att droppa av eftersom, när de börjar förskoleklass.  Förskolan har dock också börjat se vinster med att dela på dem och gör det så ofta det finns tillfälle. Om en av dem skulle vara sjuk så får den andra ändå åka till förskolan, om det inte är magsjuka eller annat smittsamt förstås, på samma sätt som de andra syskonen. Det vill säga, storasyster går till skolan även om lillebror är sjuk. Det har aldrig varit några problem kring den saken.

 

När Ville och Silas (tvillingarna) är tillsammans leker de på ett visst sätt och blir ibland ganska vilda och hejar på varandra att göra både bra och dåliga saker.  De har superkul. De är bästa vänner. De har en otrolig trygghet i varandra. Och det vill jag att de ska ha, men jag vill också att de ska kunna känna den här tryggheten när de är själva och framför allt vara vana att vara själva, utan sina syskon.  Det vill jag att alla mina barn ska göra. När de är var och en för sig så kommer det fram andra sidor och de leker helt andra lekar, mer pyssliga och skapande lekar och får en annan ro. Jag vill att de ska utveckla även dessa sidor.

 

Här försöker vi på hemmafronten att, i den mån det går att, låta dem göra olika saker i olika konstellationer. En får åka till farmor och farfar och den andra kanske till mormor, ibland med ett syskon, ibland själva, men vi försöker att göra olika delningar varje gång. Vi får feedback från omgivningen att det är uppskattat och att även de ser andra personligheter komma fram. Det här gäller alla syskonen, inte enbart tvillingarna.

 

Och så det här med kläderna. Jag vill börja med att säga att jag tror att kläderna har mindre betydelse i jämförelse med beteende. När det gäller kläderna så är det nog mera en smaksak.

 

För min del handlar det om att jag själv gillar mångfald, kontraster och olikheter och generellt aldrig har varit så mycket för att klumpa ihop människor genom yttre attribut. Jag matchar ogärna min man, förutom på bröllop eller fotografering kanske, eller köper ogärna likadan joggingoverall som han har har eller klär min dotter i likadana kläder som jag.  Jag vet ju att vi hänger ihop ändå. På samma sätt tänker jag med alla mina barn, tvillingpojkarna inget undantag.  De vet ju att de hör ihop. Det kommer inget någonsin att kunna ta ifrån dem. Men jag köper helst inte likadana kläder till dem. Det har hänt, men det tar emot. Däremot så har vi fått kläder i present som är lika och ärver kläder av ett tvillingpar som kläs lika och där gör vi lite som andan faller på. Presenter är ju självklart; får de var sin tröja som är lika, så är det så, och väljer de att ha på de tröjorna samma dag så får de självklart ha på sig det.  Bland de ärvda kläderna har vi gjort lite olika. Ibland har de fått var sin jacka exempelvis eller så har den ena fått två av en tröja och den andra två av en annan.

 

Så jag ska inte sticka under stol med att jag tyckte att det var skönt när Silas hår växte som ogräs och Villes hår helt stannade av vid ett och ett halvt års ålder. Vilket gjorde att de naturligt fick olika utseenden och ett tag hade olika nyanser på hårfärg då Villes hår var kvar i bebisstadiet. ( Sen undrade jag så klart vad det berodde på)

 

För omgivningen så är det dock väldigt tydligt att lika kläder signalerar tvillingar. När killarna har helt olika kläder, dvs inte bara overaller i olika färger, får jag ofta frågan om båda är mina barn trots att de faktiskt är ganska lika. Jag blir alltid lika paff.  För mig, är de ändå så mycket tvillingar som de kan bli. Trots olika kläder, olika frisyrer och helt olika röster. Det sitter ju inte i kläderna.

 

Och när jag nu skriver om kläder kan lika gärna skriva om färger. När Ville och Silas föddes tänkte jag nog att vi skulle ha någon form av färgkod, då de var nästintill identiska. Som jag skrev så gillar jag kontraster och olikheter och det gäller även färger. Själv sträcker jag mig från spannet osminkad, halvtrist, fula kläder till att gå all-in med smink, lösögonfransar och klä upp mig till tänderna. Och det mesta däremellan. Jag gillar nästan alla klädstilar och alla färger, från strikt och blekaste beige till färgglatt mönstrat. Och är man en sådan person så känns det helt enkelt för trist att en unge ska gå i bara en färg. (så länge jag får välja. När de blir stora nog att välja själva är det en annan femma.) Eller att de, för att de är killar, ska vara begränsade till färgskalan svart-grått-brunt-blått-grönt. Känns också i mina ögon för trist. Så i deras garderob finns kritstrecksrandiga och ljusblårutiga skjortor, Ralph lauren pikettröjor, blommiga tröjor och mössor, blått, rött, grönt, rosa, lila och självklart även dessa tröjor och t-shirts med tryck (Blixten McQueen, Star wars, bamse osv) som jag själv inte är överförtjust i, men som de älskar.

 
Här ser man hur lika de ändå är men att håret gör en stor skillnad.
 
 
Som jag skrev i början så är jag medveten om att många eller kanske de flesta inte tycker som jag och det är ok. Och jag lägger ingen värdering i att andra väljer att göra på andra sätt. Men jag kommer nog ändå att fortsätta tycka och tänka som jag anser vara bäst för mig och de mina. Och följa de vägar jag tror på.

Syskon, färger och an...

3 Läs mer >>
 

Ända sedan jag var liten har jag fascinerats av och varit intresserad av tvillingar. Det började nog när mina tvillingkusiner föddes.  Jag var så stolt att jag höll på att spricka när jag fick gå ända ner genom den lilla skogsbyn och hämta posten hos Erkke och Vivi. Och jag minns Erkkes förvånade min när han tittade ner i dockvagnen och fick se en riktig lite bebis i vagnen. Farmor gick vid min sida hela tiden förstås. På kvällen sa jag till min andra faster att när jag blir stor vill jag också ha tvillingar, annars kommer jag att lämna barnet på soptippen. Hon svarade att så kan man faktiskt inte göra. Men då var jag fem år och var kanske inte lika realistisk som rationell.

Senare har jag varit den där personen som kanske upplevs som lite jobbig och alltid ställt massor med frågor när jag stött på tvillingar, om huruvida de är enäggs eller tvåäggs, hur det kändes att få reda på att det var tvillingar osv. Jag tror att jag kommer ihåg alla tvillingpar jag någonsin har träffat och har noterat olikheter och likheter. Grannarna och bästa kompisarna i den lilla byn på finska gränsen som var tvåäggstvillingar och väldigt olika. Klasskompisarna från fyran till nian – en kille och en tjej som kom att vara min bästis under några år. De två tjejerna som jag träffade på stranden på Gran Canaria där den ena hade olivhy, mörkt långt hår, smalt ansikte och en lång smal näsa medan den andra var lite rödlätt i hyn, ljust hår, brett ansikte och en rund näsa. Där jag knappt kunde tro att de var syskon och absolut inte tvillingar tills jag fick se deras pass och de visade foton på sina föräldrar (pappan italienare och mamman svenska). Eller de förtjusande och fysiska tjejerna som alltid tycktes vara tillsammans och såg ut att vara bästa vänner.  Och många, många fler.

Och jag vet att jag var ganska ung när jag tänkte tanken att det skulle vara roligt att få tvillingar, om jag någon gång får barn. Som barn sa jag också att om jag skulle få barn så ville jag ha minst fyra, så att barnen åtminstone hade några att välja mellan när de skulle leka. Jag jämförde alltid vår familj med flera av mina kusiners familjer som hade flera barn. Jag tyckte alltid att det verkade så himla kul. Jag hade ju bara en syster, som barn, (sen fick jag fler syskon när jag blev tonåring) och vi var alltid lite avundsjuka på våra kusiner som fick en hel kupé när de åkte tåg.

Länge trodde jag att alla önskade tvillingar, men det har jag också lärt mig att det nästan inte är socialt accepterat att önska sig tvillingar. Och att man med en sådan önskan skiljer sig från mängden. Så jag lärde mig också att hålla min önskan för mig själv eller i alla fall vara beredd på en diskussion om jag berättade det. Det skulle vara kul, räcker liksom inte för att förklara. När jag sedan väntade mitt första barn och det var dags för ultraljudet så hoppades jag så himla mycket på att det skulle vara två. Men det var en och det blev ju bra ändå, så klart. När jag väntade andra barnet tänkte jag tvillingtanken, men så fort första ultraljudet var avklarat så bleknade det, då det återigen var ett barn. Och det blev ju bra ändå, så klart. När jag sedan väntade tredje barnet hade jag nästan glömt bort min tvillingönskan. Jag vet att jag tänkte mycket på att jag om den här graviditeten gick bra så skulle jag försöka känna mig nöjd, trots att jag någonstans hade tänkt att jag ville ha fyra barn. De första veckorna av graviditeten passerade och jag mådde som vanligt väldigt illa. Från ingenstans dyker tanken upp att det kanske är tvillingar, men jag kunde inte skilja på om det var en önsketanke eller om det bara var en tanke. I vecka 12 berättade jag på jobbet att jag väntade barn. Samma dag äter jag lunch med en kollega som har enäggstvillingpojkar som då var 16-17 år gamla och jag ställer alla frågor jag har på lut och han berättar och är väldigt öppen med att det inte var någon dans på rosor, de första åren.  När lunchen avslutas och vi är på väg ner till kontoret så undrar han varför jag är så intresserad av tvillingar varpå jag svarar – jag bara tror att jag väntar tvilllingar. Varför tror du det?! undrar han förskräckt. Vet inte, det är nog bara ett önsketänkande säger jag och skrattar.

Nästa morgon vaknar jag och går på toa och ser att jag blöder. Jag blir alldeles iskall. Missfall? Bannar mig själv över att jag precis hade hunnit berättat på jobbet.  Jag ringer till sjukhuset och får en tid senare på dagen och stannar hemma från jobbet.  Jag ligger och tittar på tv för att få tiden att gå och känner mig både ledsen och uppgiven, men efter att timmarna går försöker jag peppa mig själv med att det inte är hela världen och att vi faktiskt har två barn och att vi ska vara tacksamma för det. Och det är vi ju, så klart.

Läkartiden närmar sig och jag får skjuts upp till sjukhuset av min man. Han får dock inte följa med in pga restriktioner då svininfluensan eller var det fågelinfluensan som  härjade. Jag kliver upp i undersökningsstolen. Läkaren är en ung tysk och jag har lite svårt att förstå vad han säger. Han gör ultraljudet och säger konstaterande att det helt klart är en graviditet. Eller säger han INTE en gravidtitet?, hinner jag tänka innan han fortsätter på släpig svenska med tysk brytning ”Men det första man tänker på när man ser på skärmen är att det är två”.  Jag tittar på skärmen och ser två krumelurer som ligger likt yin och yan. Ok, tack då, säger jag och hoppar ner från stolen och går därifrån. När jag kommer ut från sjukhuset försöker jag ringa min man, men han envisas med att trycka bort mig. Så jag ringer min syster och berätta vad jag precis fått redan på.  Åh vad roligt! svarar hon, då får ni en hel kupé!  Ja, just ja, det hade jag inte tänkt på. Då blir vi sex personer i familjen vilket betyder att vi får en hel kupé när vi ska åka nattåget. Vi får ju en hel kupé!!!

Sen ringde jag min kollega och vän. Och hon bara skriker och skrattar i samma mening ”Det är två!! Är det sant?? Det var ju det du sa igår!! Och så frågar hon mig hur det känns. Och jag svarar att det känns ljusblått, ungefär som när man har ramlat av en häst. Jag har ju faktiskt gått från att tro att jag ska få ett barn, till att tro att jag kanske ska få tvillingar, till att tro att jag ska få konstaterat ett missfall, till att faktiskt vänta två, på mindre än en dag.  Jag kände mig så klart jätteglad, men lite omtumlad. När jag till slut får tag i min man säger han. ”Men Marit, vad har du gjort??” Och sen konstaterar han att vi måste byta bil. Jag får nog ta det där med kupé en annan gång.

Att få barn är märkligt och mäktigt. Att få tvillingar som från början var en och samma person går knappt att förstå. Jag tänker den tanken minst en gång om dagen.

Från noll till två - ...

2 Läs mer >>
När jag kom hem från jobbet igår var alla fyra barnen i sitt arbetsrum och jobbade. Alla på sitt sätt. Men alla lika kreativa och effektiva.
 

Action

0 Läs mer >>

Det är svårt att beskriva något med ord och att få någon annan att förstå precis hur man känner eller tänker. Därför vill jag göra ett litet tillägg till min förlossningsberättelse och det är att den här förlossningen i mina ögon och från mitt perspektiv inte på något sätt upplevdes som traumatisk utan att allt gjordes som det skulle göras och blev så bra som det kunde bli. För oförutsedda händelser sker och då gäller att göra det bästa av dem och ha lite tur också förstås. Och min förlossningsberättelse kan kanske låta traumatisk för någon men det var den inte från mitt perspektiv.

Jag har aldrig trott eller tänkt att jag skulle behöva föda med kejsarsnitt, det fanns liksom inte med i min bild alls. Och jag hade inte läst på om hur det skulle kunna vara att föda barn med kejsarsnitt. Det har inget att göra med att jag tycker att det är sämre på något sätt utan bara mer att jag inte trodde att jag ingick i just den skaran. Men nu gör jag det, med stolthet.

Jag har fått frågan om jag kände besvikelse över att jag inte födde som jag tänkt den här gången eller över att jag gjort hela jobbet och sen ändå blev tvungen att gå igenom ett snitt, dessutom.

Och nej, jag är varken traumatiserad eller besviken över något utan jag känner mig väldigt nöjd över hur det blev; att jag fick min revansch med lustgasen och att andningen fungerade precis som jag ville och att jag nu även har fått uppleva hur det är att bli sövd och snittad.

Det enda jag har tänkt på som hade varit kul att veta var hur det skulle vara att föda två och hur lång tid det skulle varit mellan dem. Men det är mer av nyfikenhet än något annat.

Varken traumatiserad ...

3 Läs mer >>
 
Det blev en ofrivillig "cliffhanger" då min sladd var borta, men imorse låg den där i min ryggsäck som den brukar. Jag kanske var lite trött igår. Här följer fortsättningen på min tvillingförlossning och tiden på sjukhuset.
 

Jag vaknade som i en dimma och hade visst inte riktigt förstått att jag varit sövd, för jag håller fortfarande händerna på huvudet och fortsätter upprepa ”söv mig, söv mig”. Jag har stora handavtryck på min kropp och riktigt ont i axeln. Jag får information av Daniel att allt har gått bra och att båda killarna var mycket större än förväntat. UL dagen innan hade ju visat att de skulle väga under två kilo båda två. Så 2160g och 2570g var ju ganska så mycket mer. Det jag inte fick reda på då var att Ville som ju faktiskt var på väg ut genom ”huvudentrén” hade suttit fast, vilket gjorde att Silas fick vara kvar för länge i magen och då förmodligen fått i sig av min narkos och därmed inte andades när han kom ut. Men med proffshjälp kom han igång.

Jag rullades upp på uppvaket där jag konstaterar att jag fortfarande har linserna på och att de är snustorra. Det är jag och en hostande tant där. Efter uppvaket rullades jag ner till ett enkelrum på BB-avdelningen där vi ska försöka sova några timmar och jag fick även se barnen en liten sväng. De såg ut som två orangutangungar, röda, ludna och med orange hår. Jag börjar få ont och ber om mer smärtlindring och får ytterligare en dos morfin. Det skulle jag inte ha gjort, eller det skulle de inte ha gett mig. Samtidigt upptäckte de att de hade glömt att sätta kateter under operationen och att jag hade mer än en liter urin i blåsan. Och jag är totalt oförmögen att ta mig ur sängen. Välkommen kateter, min handväska de närmaste fem dagarna.

Nästa morgon rullades jag ner till avdelningen där pojkarna var och där vi skulle komma att vistas i två veckor. Och de närmaste fyra dagarna skulle bli min kropps hittills mest skruttiga dagar. De rullade in mig till rummet där barnen låg, men jag kunde inte ens titta på dem då allt jag tittade på blev dubbelt. Jag kunde inte fokusera blicken alls, inte ens för en sekund. Väldigt obehagligt. Samt att jag blev extremt illamående bara jag försökte lyfta huvudet från kudden. Och så fortsatte det, i tolv timmar. Morfinöverdos kallas det. Och under de här tolv timmarna kom kirurgen ner och berättade hur allt hade gått till och sköterskor och barnmorskor berätta om rutinerna på den nya avdelningen. Jag blundade mig igenom all information.

Det är lustigt hur man acceptera sitt öde och allt normaliseras. Att ha varit gravid och sedan uppskuren och ihophäftad innebär ju en del fysiska begränsningar i magregionen, det kan man ju förstå. Men att få sånt hormonpåslag, eller vad det nu var, att benen närmast lossnat från sina fogar och därmed odugliga att gå på - det hade jag inte tagit med i beräkningen. Fortfarande fyra dagar efter förlossningen tog det mig 15 minuter att med hjälp av gåbord ta mig till rummet där barnen låg. En promenad som i vanliga fall skulle ta 30 sekunder på sin höjd. Gåbordet eller kärran var ju ett kapitel för sig. Den var liksom rostig i ena hjulet så att den fastnade och tog tvärstopp precis när jag fått upp lite fart. Den liknade något jag sett på ett barnhem i Rumänien åren efter Ceausescus fall. Och allt som oftast glömde jag även att hänga av katetern som satt på en krok på kärran så att jag även fastnade på grund av den. Att jag någonsin skulle kunna ta hand om de där två fina små orangutangungarna eller för den delen gå utan rullator kändes osannolikt. Men på något sätt kändes det ändå ok.

Jag hade tagit med mig kläder som jag hade på mig förra gången jag fick barn utan att tänka på att jag den gången hade gått upp, visserligen tolv kg, men från 53 till 65 – inte direkt mycket för mina 170cm. Denna gången hade jag en toppnotering på vågen på över 70 kg. Och de kläderna jag tagit med passade ju så klart inte. Så jag hasade runt i landstingsrocken så länge det gick, tyckte också att det passade ihop med mitt övriga tillstånd.

En dag skulle vi gå ut, bara utanför sjukhuset och ta lite luft och jag försökte stänga jackan men dragkedjan fastnade i något som kändes gummiaktigt. Jag drog och slet tills jag insåg att det där gummiaktiga faktiskt var  min magen som jag dragit fast i dragkedjan. Lärde mig där och då att det tar tid för alla nerverna att växa ihop och att man därför inte har någon känsel på vissa ställen.

Jag pumpade och dubbelammade och sondmatade och pumpade och ammade och sondmatade. Och så åt och sov jag lite däremellan. Daniel åkte hem till Loella och Ilon på morgnarna och skjutsade dem till skola och dagis. Och åkte hem och åt middag med dem. Barnens farmor bodde hemma hos oss under den här perioden. Och sakta men säkert började jag kunna gå och stå och faktiskt kunna ta hand om de två små lite. Efter två veckor fick vi flytta hem för hemsjukvård. Bortsett från en RS-virus dipp så gick allt väldigt bra. Och snart fick vi skippa sonderna och bara amma och ge flaska.

Två veckor senare var vi utskrivna på riktigt.

 

Fortsättning av förlo...

3 Läs mer >>
 

Idag är det fyra år sedan min barnaskara fördubblades från två till fyra. Två födelsedagsbarn har firat sina födelsedagar och en har somnat medan den andra sitter och sjunger ”lille katt”  och leker i sin säng. Här följer en förlossningsberättelse.

Vattnet gick tidigt på morgonen klockan fem. I sängen, precis som det hade gjort de andra två gångerna, med ett rejält splasch som i filmens värld, men den här gången var det annorlunda, på många sätt. Inte bara det att värkarna inte kommit igång direkt efter att vattnet gått utan också att det var bråttom att få till antibiotikan, som helst ska ges 4 timmar innan själva förlossningen (mot GBS-infektionen som jag fått reda på att jag hade), och min senaste förlossning tog tre timmar från att jag kommit in på förlossningen.

Men det som var mest annorlunda den här gången var att det inte bara var en bebis som skulle ut, utan två. Och att de bara varit i magen i 33 veckor och fem dagar och att de båda beräknades väga under två kg. Dagen innan hade jag uträttat ärenden på stan och lunchat med kompisar alltemedan värkarna tätnade. Tog några bricanyltabletter för att försöka bli av med värkarna och var förbi min barnmorska som skickade mig till förlossningen. Där fick jag besked att det förmodligen skulle sätta igång snart och att jag skulle bli kvar över natten. Men när jag fick klart för mig att de inte skulle göra något för att stoppa förlossningen så ville jag hellre åka hem och ha en kväll i soffan med de ”stora” barnen då vi förmodligen hade en lång sjukhusvistelse framför oss där de inte var inkluderade.  Så jag åkte hem och tittade på tv och försökte somna tidigt. Och tidigt nästa morgon var det dags. Klockan fem. Och en timme senare hade vi hunnit få dit barnvakten och vi var på plats på förlossningen.

När vi kommit in och allt som skulle göras och kontrolleras hade gjorts hade vi fri tid på sjukhusområdet. I nästan tolv timmar gick vi omkring på sjukhuset; studiebesök på neonatalavdelningen dit vi skulle komma, käkade glass, flummade runt med var sitt par jättetrosor på huvudet och käkade mer glass. Jag skrattade nästan hela dagen så att hela jättemagen gungade. Vi hann få i oss kvällsmaten och Daniel som inte är ett fan av sjukhusmat fick hänga på när förlossningspersonalen skulle hämta kebab – ”det är ju ändå lördag”. Strax efter maten drog värkarna igång med full kraft. Klockan var 18 och vi hade hängt på sjukhuset i 12 timmar. Och nu räknade jag ut att jag borde få barnen innan midnatt. Och jag var redo. För är det något jag är bra på så är det att föda barn. Och är det något jag tycker är kul, så är det att föda barn. Och är det något som peppar mig så är det att föda barn. Och den här gången hade jag full koll på förloppet. Jag var om möjligt ännu mer fokuserad än tidigare gånger och hade förberett mig mentalt. Och allt gick som tåget. Med bara andningen och akupunktur fixade jag alla smärttoppar de närmaste tre timmarna av värkar. Jag blundade nästan hela tiden och räknade sekunderna för varje värk och hade en inre bild framför mig; en trädgård som är grön och lummig och framför mig står en stor grön plåtlåda med rosa pelargoner. Med min kraftiga utandning skulle jag försöka förflytta lådan framåt, centimeter för centimeter. Så jag andades ut med full kraft och det funkade verkligen mot smärtorna. Eftersom jag förmodligen bara skulle få lustgas som smärtlindring bestämde jag mig att försöka hålla mig ifrån lustgasen ända fram till kl 20, för att känna att jag hade något mot smärtorna på sluttampen. Och klockan hann bli en bit efter 21 innan jag började använda den, så jag kände mig väldigt nöjd. Lustgas - ljuvliga livlina. Och den här gången hade jag stenkoll när jag skulle börja andas in lustgas med hjälp av ctg-remsan och Daniel som sa till när han såg att värkkurvan började vända uppåt.

Vid 22.30 kände jag att det var dags att börja krysta och jag kände mig så nöjd med min prestation och hade massor av kraft kvar för sluttampen. Det stora arbetet var nu gjort. Men jag bad barnmorskan se efter om det var okej för mig att börja krysta. Och så undrade jag vad det var som kändes som en liten arm eller något liknande  som åkte upp och ner vid varje värk. Hon sa att det förmodligen var skalpelektroden, som var fäst i huvudet på tvilling nr1, som jag kände av. Jag fick ytterligare en värk och försöker hålla emot krystreflexen då jag vill ha klartecken innan jag kör.  Och då ser hon efter och jag hör henne säga ”oj! Där kom den”. Vilken kom? undrar jag så klart. Då förklarar hon ”Barnets navelsträng har kommit ut. (uppskattningsvis 10-15cm) Jag kommer att trycka på den röda knappen på väggen och rummet kommer att fyllas med folk. Du kommer att rullas ut till ett annat rum där du kommer att opereras omedelbart osv ” Och så plockade de bort lustgasen och rullar ut mig. Jag går från full kontroll till noll koll, det här med andning är som bortblåst. Smärtorna är överdjävliga och jag tar spjärn mot sänggaveln som en spänd båge och gallskriker när jag rullas genom korridoren. Noterar också att den enda knappen som var knäppt på min rock knäpps upp, vilket lämnar mig helt naken, som en spänd båge.  Jag tänker och hoppas att en ingen förstföderska ska behöva bevittna detta när jag rullas genom korridoren. I operationsalen presenterar sig alla och de preppar och tvättar mig och sig inför operation och jag minns den kvinnliga ryska kirurgens röst, hon som sedan häftade ihop mig så fint att ärret knappt är synligt. Ända tills jag sövs håller jag båda händerna på huvudet och skriker som en skiva som har hakat upp sig ”söv mig, söv mig, söööv mig!”

Fyra år sedan (förlos...

1 Läs mer >>
Låt mig presentera mina yngsta söner. Silas och Ville. Om de själva fick välja skulle de sova i skåpet. Men det får bli en annan dag. 
 

Silas och Ville