Jag blir så glad när jag inser att det inte är rivet och att alla möblerna är kvar och inget är förändrat. När jag går runt i huset ser allt ut som jag minns det. Jag ser in i den stora pampiga hallen, där den stora trappan kommer ner till höger och på väggen mitt emot trappan hänger en stor oljemålning och björnskinnet rakt fram ovanför spelskåpet, och tittar upp över innerbalkongen som gör att man ser taket på andra våningen. Direkt till höger går en liten dörr under trappan som leder in till det lilla TV-rummet. Där står en korg med garnnystan och stickpinnar och en påbörjad stickad tröja och katten ligger och fläker ut sig i soffan. Våran Sille. Världens bästa katt. Fortsätter förbi skafferiet och tittar in i kylskåpet, som jag alltid brukar, och där växer krasse i burkar och surdegen har nästan tagit sig ur burken. I köket luktar det honungskaka och något står och puttrar på spisen. Det knackar på fönstret och där sitter Misse, Silles mamma, och vill bli insläppt. Jag går snabbt genom serveringsgången och kommer in i stora salen där vi brukar vara mycket. Förutom det stora bordet med flera tjocka dukar och flera stora skåp med porslin och glas finns husets skivspelare här och min morbrors skivsamling. Den måste man vara försiktig med. Över bordet hänger en lampa och i den hänger "Nils Holgerson" och en apa i trä. Antingen leker vi jaga genom att skjuta ut och in stolarna under bordet eller så lyssnar vi på musik. Francoise Hardy, Buffy Sainte Marie , Simon and Garfunkel. Överallt doftar det av blommor från världens hörn. Smugglade sticklingar har blivit stora träd. Men jag vill till blomsterrummet bortanför finsalongen med de mörka tunga möblerna och öppna spisen. I salongen står den stora sekretären med lönnfacket. I lönnfacket ligger en liten tändsticksask med svansstumpen från en skallerorm. Man måste passera salongen, men inte uppehålla sig där, för att komma till blomsterrummet. I april eller maj brukar det bli tillräckligt varmt för att kunna flytta ut blommorna dit. På vintern står de ovanför trappen på ett stort bord med en blå lampa över.
Där står hon. Min mormor. Hon är alltid glad. Det långa bruna håret med gråa inslag är alltid ihoprullat i en stor knut med silverspänne, förutom när hon gör yoga. Då hänger håret fritt och det glittrar som silver i det bruna. Det sägs att hon har Kiruna lasaretts snyggaste ben. Det har jag hört. Hon står och vattnar blommorna i blomsterrummet och visar vilka knoppar som snart kommer att blomma och vilka som behöver lite extra sol. Jag går alltid till blomsterrummet direkt efter skolan. Det är som en djungel av alla blommor. Sitter en stund, dricker en kopp te och äter en brödbit med honung och sen går jag vidare. Tillbaka genom salongen. Kikar in i ”vår” del av huset, där det en gång varit läkarmottagning, men som vi har till vårt förfogande(i fem år) – jag, min mamma, min syster, marsvinen och hunden. Läkardelen består av tre rum och ett laboratorium som vi brukar använda som mörkrum för att framkalla bilder.
Går tillbaka ut i den stora hallen och springer upp för den långa breda trappen i trä och med vackra räcken målade i blankt vitt med bred svart blank rundad överliggare och kan inte låta bli att åka ner för ledstången så fort att det bränner i fingrarna. Och så springer jag upp igen. På väggen uppför trappen hänger rissamlare och några slags redskap från Malaysia. På hela det långa svartvita balkongräcket hänger tvätt. Passerar morfars rum där han ligger och sover middag, tittar in i mormors rum och ser att hon har en trasmatta på gång i vävstolen och att yogamattan fortfarande är utrullad framför den stora spegeln. I fönstret står de där stora blommorna som man kan använda som parfym om man gnider bladen mot varandra. På bordet framför hennes lilla soffa står en kaktus med röda mogna frukter. Man måste vara noga med att ta bort alla taggar innan man äter dem. På helgerna gör morfar frukost på sängen till mormor och hon brukar dela med sig till mig och min syster. Sen brukar vi yoga framför spegeln. Vi tycker mest om den övningen där man ska sträcka ut sin tunga jättelångt. Alla övningar finns i en stor tjock bok med bilder och allt står på engelska.
Snart är jag framme i mitt rum, men precis innan så finns dörren och den branta trappan upp till vinden som är en skattkammare av kläder, böcker och möbler och om det är kring jul finns där även kakor i stora glasburkar. Dit brukar jag ta med mina kompisar.
Mitt rum har som en liten hall med en klädkammare innan man kommer in i själva rummet. Mitt rum är avlångt med ett stort fönster i en änden och en kakelugn i ett av hörnen. Genom väggen hörs musik från min morbrors rum. Jag sover bäst när han spelar musik, då hör man inte att det knakar från vinden. På golvet ligger ett litet stall med hästar, gubbar och tillbehör i miniatyr, som min moster hade som liten. Varje gång jag leker med det får jag en overklighetskänsla för det är så himla fint.
På övervåningen finns även ett till rum med kakelugn som används som gästrum. I kakelugnen finns en nisch där det ligger ett djurkranium med stora glasögon.
Har jag tur hinner jag så här långt innan jag vaknar. Då har jag nästan hunnit igenom hela huset.
Läkarvillan i Kiruna- Mina drömmars hus. (Akvarell av Sanne Sihm)
Mina morföräldrar flyttade från huset 1994. Efter det fanns det storslagna planer om än det ena än det andra. Bland annat var tanken att det skulle bli konstmuseum. Istället stod huset tomt i tio år och förföll och vandaliserades innan det slutligen revs 2004. Inte ett värdigt slut för en nästan 100åring. Jag vaktade det så gott jag kunde, bland annat med en oförglömlig fest i ett tomt hus, där några av oss hamnade i flera myndigheters register. Men det är en annan historia.
Läkarvillan i Kiruna - mina drömmars hus.