lustigkulla.blogg.se

Man ska aldrig ropa hej. Eller jag brukar inte ropa hej. Men nu tänkte jag för ovanlighetens skull göra det. Har hört att det är bra att inte alltid göra som man brukar.

Det finns få saker som jag är så principfast med som med tandborstning och med magsjuka. Man borstar tänderna minst två gånger om dagen. Man går inte och lägger sig utan att borsta tänderna. Skulle någon av mina barn somna innan tandborstning så borstar jag tänderna på dem medan de sover. Punkt slut. Om någon får magsjuka så försöker man undvika det, eller åtminstone begränsa det, till varje pris. Punkt slut. Det fanns alltså en anledning till att vi campade i vardagsrummet i två dagar, annat än bara för skoj skull.

Daniel blev megamagsjuk en natt i början på veckan. Vidrigt. Jag räknade snabbt baklänges 48 timmar och insåg att möjlig smittokälla kunde vara en aktivitet under helgen som bara han varit på. Och om vi hade tur så var han den enda som var smittad vilket jag så klart hoppades.

Morgonen kom och klockan ringde. Jag svävade ut ur sovrummet nästa utan att nudda golvet och hämtade killarna från sina rum, rafsade ihop deras kläder och bar ut deras madrasser. Sen stängde jag dörren till sovrumskorridoren. Och stängd skulle den förbli. I över två dagar.

Ordnade med frukost och skjutsade alla barn till sina instanser. Skickade ett sms till svärföräldrarna och bad dem förbarma sig över sin son. ”Kan ni köpa resorb och nyponsoppa och ställa vid altandörren till sovrummet?” Och den sjuke fick strikta order om att hålla sig till sovrummet och badrummet. Skickade in några smörgåsar så att han inte skulle svälta.

Jag jobbade en hel dag men höll mig undan lite in case att jag skulle vara smittad. Hämtade barn och åkte hem. Tackade ”Linas matkasse” för att det fanns middag att laga. På kvällen bäddade vi i vardagsrummet och rabblade våra kvällsramsor i vanlig ordning, först på samiska och sen på danska.   Och jag fnissade lite inombords över att deras uttal av danska ”D” blir som ett hårt svenskt ”D”. Känner mig lite elak varje gång, men det låter verkligen jätteroligt. Killarna somnade medan jag satt vid matbordet med tända stearinljus och skrev lite. Det var faktiskt supermysigt och det märkte jag att de tyckte också. Självklart hade jag placerat ut hinkar, ifall att.

Nästa dag var det en liknande morgonprocedur, förutom att tre barn skulle på utflykt.  Men som den mycket perfekta människa jag är hade jag förberett två matsäckar på kvällen. Den tredje kunde fixa sin matsäck helt själv. På eftermiddagen hämtade jag barnen som vanligt och allt flöt på. Lagade mat, fixade och grejade. Barnen frågade så klart efter sin pappa. Och jag svarade att han var sjuk. Och att han kommer ut när han är frisk.

Efter att jag hade nattat barnen hämtade jag telefonen och såg att jag hade tre nya sms, som jag missat. Tre likadana sms med 20 minuters mellanrum. Där stod; ”kan du ordna en tallrik gröt till mig? Jag är jättehungrig”. Kunde inte låta bli att skratta. Speciellt eftersom jag en timme tidigare hade svarat att han fick vänta till morgondagen när han frågat om han inte kunde få komma ut.

Skrattade lite till när jag tänkte min egen barndom. Speciellt från högstadieåren och gymnasiet då vi bodde i ett gult hus med tre våningar. Varje våning var en egen lägenhet med eget badrum, men vi disponerade hela huset. Om någon av oss blev sjuk så fick vi stanna på vår våning och så kom mamma upp med mat. Ibland hade hon plasthandskar och munskydd. Och jag vet att mamma fått rutinen av min morfar som var oerhört noga vid exempelvis magsjuka – då hade han egna bestick och lagade sin egen mat, och blev därför sällan sjuk. Så man kan säga att det är ett socialt arv i rakt nedstigande led.

Jag ser sällan nackdelar med att ha en stor familj annat än just vid sjukdom, då det kan bli så himla långdraget om man inte passar sig.

Hur gick det då för oss denna gång? Jo, de 48 timmarna passerade med råge och den sjuke som varit frisk i flera dagar fick skura sina ytor innan vi kunde sammanstråla igen i mitten på veckan. Och ingen annan blev sjuk!  Nu har vi det gått över fem dagar så nu tänkte jag ropa ”hej!” Och vi kan nu fira helg.

Men jag tänker så klart på vad mina barn kommer att minnas av sin barndom. ”När pappa blev magsjuk låste mamma in honom” – Men den bjuder jag på.