lustigkulla.blogg.se

 

Ända sedan jag var liten har jag fascinerats av och varit intresserad av tvillingar. Det började nog när mina tvillingkusiner föddes.  Jag var så stolt att jag höll på att spricka när jag fick gå ända ner genom den lilla skogsbyn och hämta posten hos Erkke och Vivi. Och jag minns Erkkes förvånade min när han tittade ner i dockvagnen och fick se en riktig lite bebis i vagnen. Farmor gick vid min sida hela tiden förstås. På kvällen sa jag till min andra faster att när jag blir stor vill jag också ha tvillingar, annars kommer jag att lämna barnet på soptippen. Hon svarade att så kan man faktiskt inte göra. Men då var jag fem år och var kanske inte lika realistisk som rationell.

Senare har jag varit den där personen som kanske upplevs som lite jobbig och alltid ställt massor med frågor när jag stött på tvillingar, om huruvida de är enäggs eller tvåäggs, hur det kändes att få reda på att det var tvillingar osv. Jag tror att jag kommer ihåg alla tvillingpar jag någonsin har träffat och har noterat olikheter och likheter. Grannarna och bästa kompisarna i den lilla byn på finska gränsen som var tvåäggstvillingar och väldigt olika. Klasskompisarna från fyran till nian – en kille och en tjej som kom att vara min bästis under några år. De två tjejerna som jag träffade på stranden på Gran Canaria där den ena hade olivhy, mörkt långt hår, smalt ansikte och en lång smal näsa medan den andra var lite rödlätt i hyn, ljust hår, brett ansikte och en rund näsa. Där jag knappt kunde tro att de var syskon och absolut inte tvillingar tills jag fick se deras pass och de visade foton på sina föräldrar (pappan italienare och mamman svenska). Eller de förtjusande och fysiska tjejerna som alltid tycktes vara tillsammans och såg ut att vara bästa vänner.  Och många, många fler.

Och jag vet att jag var ganska ung när jag tänkte tanken att det skulle vara roligt att få tvillingar, om jag någon gång får barn. Som barn sa jag också att om jag skulle få barn så ville jag ha minst fyra, så att barnen åtminstone hade några att välja mellan när de skulle leka. Jag jämförde alltid vår familj med flera av mina kusiners familjer som hade flera barn. Jag tyckte alltid att det verkade så himla kul. Jag hade ju bara en syster, som barn, (sen fick jag fler syskon när jag blev tonåring) och vi var alltid lite avundsjuka på våra kusiner som fick en hel kupé när de åkte tåg.

Länge trodde jag att alla önskade tvillingar, men det har jag också lärt mig att det nästan inte är socialt accepterat att önska sig tvillingar. Och att man med en sådan önskan skiljer sig från mängden. Så jag lärde mig också att hålla min önskan för mig själv eller i alla fall vara beredd på en diskussion om jag berättade det. Det skulle vara kul, räcker liksom inte för att förklara. När jag sedan väntade mitt första barn och det var dags för ultraljudet så hoppades jag så himla mycket på att det skulle vara två. Men det var en och det blev ju bra ändå, så klart. När jag väntade andra barnet tänkte jag tvillingtanken, men så fort första ultraljudet var avklarat så bleknade det, då det återigen var ett barn. Och det blev ju bra ändå, så klart. När jag sedan väntade tredje barnet hade jag nästan glömt bort min tvillingönskan. Jag vet att jag tänkte mycket på att jag om den här graviditeten gick bra så skulle jag försöka känna mig nöjd, trots att jag någonstans hade tänkt att jag ville ha fyra barn. De första veckorna av graviditeten passerade och jag mådde som vanligt väldigt illa. Från ingenstans dyker tanken upp att det kanske är tvillingar, men jag kunde inte skilja på om det var en önsketanke eller om det bara var en tanke. I vecka 12 berättade jag på jobbet att jag väntade barn. Samma dag äter jag lunch med en kollega som har enäggstvillingpojkar som då var 16-17 år gamla och jag ställer alla frågor jag har på lut och han berättar och är väldigt öppen med att det inte var någon dans på rosor, de första åren.  När lunchen avslutas och vi är på väg ner till kontoret så undrar han varför jag är så intresserad av tvillingar varpå jag svarar – jag bara tror att jag väntar tvilllingar. Varför tror du det?! undrar han förskräckt. Vet inte, det är nog bara ett önsketänkande säger jag och skrattar.

Nästa morgon vaknar jag och går på toa och ser att jag blöder. Jag blir alldeles iskall. Missfall? Bannar mig själv över att jag precis hade hunnit berättat på jobbet.  Jag ringer till sjukhuset och får en tid senare på dagen och stannar hemma från jobbet.  Jag ligger och tittar på tv för att få tiden att gå och känner mig både ledsen och uppgiven, men efter att timmarna går försöker jag peppa mig själv med att det inte är hela världen och att vi faktiskt har två barn och att vi ska vara tacksamma för det. Och det är vi ju, så klart.

Läkartiden närmar sig och jag får skjuts upp till sjukhuset av min man. Han får dock inte följa med in pga restriktioner då svininfluensan eller var det fågelinfluensan som  härjade. Jag kliver upp i undersökningsstolen. Läkaren är en ung tysk och jag har lite svårt att förstå vad han säger. Han gör ultraljudet och säger konstaterande att det helt klart är en graviditet. Eller säger han INTE en gravidtitet?, hinner jag tänka innan han fortsätter på släpig svenska med tysk brytning ”Men det första man tänker på när man ser på skärmen är att det är två”.  Jag tittar på skärmen och ser två krumelurer som ligger likt yin och yan. Ok, tack då, säger jag och hoppar ner från stolen och går därifrån. När jag kommer ut från sjukhuset försöker jag ringa min man, men han envisas med att trycka bort mig. Så jag ringer min syster och berätta vad jag precis fått redan på.  Åh vad roligt! svarar hon, då får ni en hel kupé!  Ja, just ja, det hade jag inte tänkt på. Då blir vi sex personer i familjen vilket betyder att vi får en hel kupé när vi ska åka nattåget. Vi får ju en hel kupé!!!

Sen ringde jag min kollega och vän. Och hon bara skriker och skrattar i samma mening ”Det är två!! Är det sant?? Det var ju det du sa igår!! Och så frågar hon mig hur det känns. Och jag svarar att det känns ljusblått, ungefär som när man har ramlat av en häst. Jag har ju faktiskt gått från att tro att jag ska få ett barn, till att tro att jag kanske ska få tvillingar, till att tro att jag ska få konstaterat ett missfall, till att faktiskt vänta två, på mindre än en dag.  Jag kände mig så klart jätteglad, men lite omtumlad. När jag till slut får tag i min man säger han. ”Men Marit, vad har du gjort??” Och sen konstaterar han att vi måste byta bil. Jag får nog ta det där med kupé en annan gång.

Att få barn är märkligt och mäktigt. Att få tvillingar som från början var en och samma person går knappt att förstå. Jag tänker den tanken minst en gång om dagen.