1 Läs mer >>
 

Hela samebyn, människorna, som vintertid är uppdelade i olika orter och samhällen, är nu samlade på samma fjäll.  För oss barn är det en dröm med många kompisar och oändliga ytor och för de vuxna är det en viktig tid med hårt arbete, speciellt för de familjer där renskötseln är huvudsyssla. För det är under den här perioden som vi vet hur många kalvar som har överlevt sin mest kritiska period.

 

Alla går och väntar. Det kan ta dagar. Innan den verkliga anledningen till varför vi är här träder i kraft. Kalvmärkning. Men när det inte är kalvmärkning finns det ändå alltid mycket att göra. Det behövs bränsle till elden och träden växer lång ner i dalen, vatten ska hämtas och bröd ska bakas.

 

Inuti i en tältkåta är livet mycket organiserat. I mitten brinner elden med stenar runtomkring. Hela jordgolvet runtomkring är täckt av först björkris och sedan renskinn på. Närmast dörren ligger två meterlånga stockar från öppningen fram till eldstaden, parallellt, med ungefär en meters mellanrum. Det är ”hallen”. På motsatt sida av öppningen är köksdelen och där får man inte gå över. Där finns all mat i olika trälådor och lufttätaburkar (kylvaror grävs ner i en glaciär). Sitt och sovplatser finns emellan köksdelen och hallen, på båda sidor om elden. Där hänger man sedan upp ett eller flera innertält av vitt bomullstyg och skapar på så sätt sovrum i rummet.

 

Faster A förbereder mat i en stor gryta som hänger över elden i en krok från taket. Mina fem år yngre kusiner med mycket spring i benen far omkring och hoppar vid sidan av elden, fram och tillbaka, farligt nära både eld och gryta. Hon säger till dem på skarpen att gå ut om de behöver hoppa. Men en av dem satsar ändå på ett sista hopp över elden och råkar stöta till den stora grytan så att den vänds upp och ner. ”Amen tack” ropar faster A uppgivet med armarna upp i luften, i någon form av ”vad var det jag sa?”. Och ner i elden och askan far de, alla 40 köttbullar med gräddsås. Ett ögonblick av absolut tystnad när vi alla stirrar förskräckt ner i askan följs av att jag försöker dölja ett gapskratt som fullkomligt bubblar upp. ”Amen tack!” Jag kan verkligen inte hålla mig för skratt. Jag tycker att hon är roligast i hela världen just för att hon säger så. Och så skrattar vi. Sen får vi sitta i en halvtimme och pilla upp varje enskild köttbulle ur eldstaden och skölja bort askan, tillsammans med den goda gräddsåsen. Det finns liksom ingen affär runt hörnet för att köpa nya köttbullar. Det tar en hel dag att ta sig till affären och tillbaka och det händer bara en gång under hela vistelsen. Men den chokladbiten som pappa hade köpt smakade exceptionellt gott och räckte väldigt länge.

 

När det är fint väder badar vi i bäcken, flyttar ut från tältkåtan till att vara utomhus hela dagen. Lagar mat på uteelden och farmor bakar bröd på stekpannan. Folk kommer och går, stannar till på en kopp kaffe, torrkött och en brödbit, lägger sig tillrätta på sidan i den mjuka markvegetationen och småpratar. Där och då går det inte att föreställa sig livet bättre.

 

I fjällvärlden kan saker och ting förändras på en kvart. Det gäller att hänga med. Samma eftermiddag rullar den in. Dimman. Dimman. Dimman. Dimman till fjälls måste upplevas för att förstås. En dimma så tät att du knappt ser dina egna fötter. Jag hör ett barn gråta och en förälder som förtvivlat ropar och försöker lokalisera barnet. Det är otäckt.  Bäcken som tidigare låg precis intill boplatsen glittrade i solskenet går knappt att ta ut riktning till, för även ljudet blir annorlunda i dimman.  Ännu svårare är det att försöka följa stigen över bäcken till utedasset. Men vi får stränga order om att inte gå själva och bara gå så långt att vi med säkerhet kan ta oss tillbaka.

 

Livet flyttar in i den varma tältkåtan igen och fortsätter. Vi ritar och spelar spel. Om det dessutom regnar ute blir det lite som ett lock och det kan bli rökigt inne. Då gäller det att ligga lågt. En natt när jag var mycket yngre, kring tre-fyra år, och sov mellan mina fastrar regnade det massor och elden hade slocknat vilket gjorde att det regnade in. Vi fick ha stora sopsäckar över oss för att inte bli blöta. I sömnen och i lite halvpanik försökte jag krafsa bort plastsäckarna vilket resulterade i att allt vatten som samlats på plastsäcken rann rakt ner i kragen på mig själv. Ett minst sagt bryskt uppvaknande. Och först förstod jag inte alls vad som hänt, vart jag var eller varför jag vaknat. Men när jag hörde fasters Es kluckande skratt medan hon försökte torka bort det blöta kunde jag tryggt somna om. Under de svarta sopsäckarna.

 

En natt sker det som alla väntat på. Jag har redan hunnit sova flera timmar.  ”Eallu lea garddis!”ropas det (renarna är i gärdet!). Budskapet klingar från läger till läger. Nu ska kalvarna märkas. Och som i ett trollslag är det full aktivitet och alla är på väg. Matsäckar packas och kläder kläs på. Nu väntar en lång natt av intensivt arbete för alla. Från vår plats till rengärdet är det någon kilometer med brant stigning. Men alla är glada, för det är det här vi har väntat på. Om man är snabb och hinner upp till rengärdet innan renarna är inne i gärdet måste man vara extra tyst och gå mycket försiktigt för att inte orsaka att hela hjorden, som det tagit dagar eller veckor att samla, vänder om.

 

Gärdet ligger uppe på en topp som är som en skål eller platå med en sjö intill. Platån är omringad av djupa dalar och ännu högre bergstoppar.

 

Så fort man närmar sig gärdet känner man doften av renhjorden och hör kalvarnas och vajornas läten när de ropar på varandra. Kalvarna följer vajorna och på så sätt vet man vilken kalv som tillhör vilken vaja och kan därmed märka kalven med sitt eget märke i örat. Ett evigt sorl av ljud; här och var en bjällra och renskötarna som ropar till varandra när de har fått syn på sin eller någon annans kalv. Vid sidan av gärdet brinner eldar där det lagas mat. Någon har även tagit med tältkåtans innertält som de knutit fast i staketet. Antagligen ligger ett barn och sover därunder.

 

Ett rengärdesnatt är en lång natt. En lång men ljus natt. Solen är alltid med. Midnattsolen. Efter flera timmar tas det en lång paus där alla drar sig tillbaka till sina lägereldar vid sida av gärdet. Det lagas mat igen. Och samtidigt får renarna i gärdet en vilopaus där kalvar och vajor kan hitta tillbaka till varandra. När pausen är över fortsätter rengärdet tills det verkar som att de flesta har märkt sina nya kalvar. Det brukar först bli färdigt fram på morgonen. När jag var mindre brukade vi avsluta och gå ner till vår tältkåta vid pausen för att gå och lägga oss, men den här gången vill jag stanna kvar och vara med till slutet. Jag är faktiskt ganska stor nu. Jag försöker fixera blicken på en renskötare som märker sin kalv. Jag klipper med ögonen och känner att jag blundar till flera gånger och nästan börjar drömma. Flera gånger. Fixerar blicken. Drömmer. Tillbaka till verkligheten. Fixerar blicken. Drömmer.  Och så pladask, ligger jag ner bland stenararna med lera i den ständigt halvöppna munnen.

 

Men nu är de flesta kalvar märkta och det är dags att släppa ut renarna. Om man kisar ser det ut som en flodvåg av böljande vatten som breder ut sig över kullarna. Men doften av varma renar dröjer sig kvar.

 

Sen börjar väntan på nästa kalvmärkning. Och nästa. Och nästa.

Ovan trädgränsen del ...

4 Läs mer >>

Alla foton: PG Kvenangen, nu avfotade med min mobilkamera. Därav grynig kvalitet.

 

Det är sommar och vi är på väg. Som så många gånger förr. Som varje sommar. Bilen är fullpackad med mat och förnödenheter som ska räcka mellan tio dagar och tre veckor. Hur länge det blir kan ingen förutsäga innan.

 

Vi passerar gränsälven till Finland och följer den nordväst i närmare två timmar, samma sträcka som vi åkt otaliga gånger. De bekanta bergen närmar sig och avlägsnar sig lika fort. Samma bäckar. Pappa pratar på skoj finska, mitt önskespråk, som jag tyvärr tappat helt under de tre åren i Umeå. På vägbanan samsas vi med norska husvagnar och finska vägarbetare, var och en med sitt mål. Berget Saana tornar upp sig på höger sida och det är inte långt till nästa landsgräns och berget Parras skymtar likt en bred men spetsig kon i horisonten. Så fort vi passerar den Norska gränsövergången ändrar landskapet karaktär. Dalarna blir djupare, bergen högre och vassare. Här har vi som regel att alltid testa bilens bromsar för att vara på säkra sidan när vi äntrar landet med slingriga vägar, djupa fjordar och dramatiska berg.

 

Vi åker rakt emot kusten och ser det djupblå vattnet som möter de gröna sluttningarna. Mat har vi egentligen handlat i Sverige men vi vill även fylla på med extraproviant från de norska matvarubutikerna. Norskt bröd med russin i, sviskekompott, aprikoskompott, jordgubbskompott och lite annat som hör till. Det är alltid lite kul att gå runt i en affär med helt andra varumärken en dem vi är vana vid. Vi följer kusten en bit tills vi svänger in i en grön dal med en slingrig och backig väg som vi följer ett bra tag. Vi skrattar av killet i magen tills vi efter en kort stund blir illamående.  Samma visa, varje år. Men vi vet också att vi snart är framme och etappen i bil snart är slut. Och att vi ska övernatta någonstans, kanske i tält, kanske i bilen eller om vi får tag i en stuga.

 

När vi vaknar i bilen nästa morgon har vi en lång dag framför oss.  Bilen ska parkeras, grejerna ska lämnas för vägning och sedan flygas upp med helikopter. De flesta flyger även upp tillsammans med sina grejer eller åker motorcykel eller fyrhjuling. I vår familj har vi alltid gått upp. För oss är det en del som hör sig till.

 

Helikoptern flyger i skytteltrafik från dalen upp till fjället och sen ner igen. När helikoptern, som ska ta med vår packning, ska landa kastar sig alla och lägger sig över sin packning för att förhindra att allt flyger iväg av kraften från rotorbladen. När jag var mindre upplevde jag det mycket obehagligt att vara så nära helikoptern, men ju äldre jag blivit desto mer har jag vant mig. Och nu känns det mer spännande än obehagligt.

 

Och så är vi på väg, till fots. En dagsetapp med bitvis kraftig stigning. En ryggsäck med matsäck packad för att räcka hela dagen. Den första biten går genom tätbevuxen frodig och grön lövskog och mycket fräkenväxter, grodor och annat som trivs i fuktigt klimat. Djungelkänsla och speciella dofter. Vi öppnar en grind som ska vara stängd då kor och tjurar betar i dessa områden. Själv har jag bara sett kor och inte blivit jagad av tjurar men jag har fått det berättat för mig hur släktingar blivit jagade och tvingats klättra upp i träd i väntan på att tjuren skulle ledsna och först då vågat sig ner igen. Så sinnena är skärpta och vi skynda oss att gå igenom den här delen. Efter den fuktiga djungelskogen börjar stigningen uppåt och det blir för brant att gå rakt upp utan stigen slingrar sig längs med berget i ett sicksack-mönster. Terrängen består av fjällbjörkar, markvegetation och fräkenväxter men inte lika tätt som nere i dalen. Och björkarna blir glesare, krokigare och mindre för att till sist inte finnas alls.

 

Vi har passerat trädgränsen och efter fikapausen med bröd och torkat renkött är det inte länge kvar tills vi kommer upp på platån. Där får man luft och ser minst en mil framåt i klart väder. Den frihetskänslan. Med snöklädda rundade toppar på var sin sida.

 

Snart är vi framme, tror jag. Och varje år gör jag samma missbedömning.

 

Ännu är det långt kvar. Känns som en evig lång raksträcka i böljande grönt. Vi fortsätter gå och försöker fördriva tiden med att sjunga eller rabbla ramsor. Jag och min lillasyster pratar om när hon var två eller tre år och satt i pappas ryggsäck och sjöng och åt torrkött halva vägen, men när vi började närmar oss vårt läger ville hon hoppa ur så att det skulle se ut som att hon också har gått hela vägen. Det tyckte jag, som då var 4-5 år och hade gått hela vägen, var orättvist.

 

Med ens har våra ramsor och sjungande tagit oss framåt. De första tältkåtorna skymtar. Som ett lyckorus sprider sig i kroppen. Tältkåtorna är uppslagna i små kluster om två, tre eller fyra. Varje kluster bildar ett familjeläger och i varje tältkåta bor två till sex personer – vanligtvis en familj.

 

Vi passerar flera familjeläger och det gemensamma utedasset innan vi ska ta oss över den sista bäcken intill vårt eget familjeläger.

 

Vårt läger består av tre tältkåtor, placerade som i en triangel med ungefär lika avstånd emellan, och ett litet förråd i mitten. I den ena bor en av mina fastrar med familj, i den andra min farmors bror med familj och i vår egen bor vi tillsammans med min farmor och mina andra fastrar, de första åren. Sen kom det fler kusiner. Så de sista åren sov någon av oss i ett litet blått tält vid sidan av.

 

När vi närmar oss ser vi att de som har flugit upp med helikoptern, och därmed kommit en halv dag före oss, har börjat resa stängerna och är i färd med att placera duken över stängerna.

 

Stängerna till tältkåtan finns kvar där även på vintern eller har fraktats dit under vinter med skoter och vissa saker har lämnats kvar i förrådet. Men tältduken och alla renhudar och innertält har vi med oss och har fraktats upp med helikopter.

 

Så fort vi hälsat på alla springer vi ner till det som vi kanske har längtat mest efter för att se om allt är kvar sedan förra sommaren. Längs med den närmaste bäcken finns klippor och stenar med fantasifulla former som inbjuder till lek. Och allt är kvar, men vissa saker har flyttat på sig lite. Antagligen av snösmältningen. Där har vi klippan där skikten av sten bildar en stor bokhylla där det går att dra ut varje skikt likt en horisontellt placerad bok och använda till allt möjligt. Framför den klippan står den stora platta stenen som är som ett stort bord med ett brett trappsteg som bildar en bänk och små stenar runt som flera stolar. Ena delen är ett kontor med tangentbord, dator med plattskärm (vi var lite före vår tid) och telefon. Den andra delen är ett piano. Lite längre ner finns en ännu större platt sten som blir en scen där det ges shower från morgon till kväll – allt från Jerry Willams till Herreys. Och det hela är bara så fint. Varje sommar är det som att jag vill nypa mig i armen. Och sen frustrationen den sista sommaren när jag blivit så stor att jag inte kunde leka längre.

 

Följer man bäcken ner i den närmaste dalgången kommer man in under en glaciär. Nära bäcken växer lite fjällblommor och på vissa ställen kvanne som går att äta om man skalar det. Om man följer bäcken uppåt kommer man till andra familjers läger.

 

Hela samebyn, som vintertid är uppdelad på olika riktiga byar, är nu samlad på samma fjäll.  För oss barn är det en dröm med många kompisar och för de vuxna är det en viktig tid med hårt arbete, speciellt för de familjer där renskötseln är huvudsyssla. För det är under den här perioden som vi vet hur många kalvar som har överlevt sin mest kritiska period.

 Vårt läger i förgrunden. Året är 1990
 
 
 
Kontoret i sten: Med telefon, dator med plattskärm, tangentbord med mus, några böcker bredvid skärmen och pennan i min hand. Fint va!
 

Ovan trädgränsen del ...

6 Läs mer >>
Drömmarna börjar alla på olika sätt, det kan vara att jag drömmer om att jag hälsar på hos någon, eller som nu senast när jag drömde att jag var hemma här där jag bor nu och så upptäcker jag en dörr som jag tydligen har missat och när jag öppnar dörren blir jag alltid lika förvånad när jag kliver rätt in i mina drömmars hus, där tiden har stått stilla.
 

Jag blir så glad när jag inser att det inte är rivet och att alla möblerna är kvar och inget är förändrat. När jag går runt i huset ser allt ut som jag minns det. Jag ser in i den stora pampiga hallen, där den stora trappan kommer ner till höger och på väggen mitt emot trappan hänger en stor oljemålning och björnskinnet rakt fram ovanför spelskåpet, och tittar upp över innerbalkongen som gör att man ser taket på andra våningen.  Direkt till höger går en liten dörr under trappan som leder in till det lilla TV-rummet. Där står en korg med garnnystan och stickpinnar och en påbörjad stickad tröja och katten ligger och fläker ut sig i soffan. Våran Sille. Världens bästa katt. Fortsätter förbi skafferiet och tittar in i kylskåpet, som jag alltid brukar, och där växer krasse i burkar och surdegen har nästan tagit sig ur burken. I köket luktar det honungskaka och något står och puttrar på spisen. Det knackar på fönstret och där sitter Misse, Silles mamma, och vill bli insläppt. Jag går snabbt genom serveringsgången och kommer in i stora salen där vi brukar vara mycket. Förutom det stora bordet med flera tjocka dukar och flera stora skåp med porslin och glas finns husets skivspelare här och min morbrors skivsamling. Den måste man vara försiktig med. Över bordet hänger en lampa och i den hänger "Nils Holgerson" och en apa i trä. Antingen leker vi jaga genom att skjuta ut och in stolarna under bordet eller så lyssnar vi på musik. Francoise Hardy,  Buffy Sainte Marie , Simon and Garfunkel. Överallt doftar det av blommor från världens hörn. Smugglade sticklingar har blivit stora träd. Men jag vill till blomsterrummet bortanför finsalongen med de mörka tunga möblerna och öppna spisen.  I salongen står den stora sekretären med lönnfacket. I lönnfacket ligger en liten tändsticksask med svansstumpen från en skallerorm. Man måste passera salongen, men inte uppehålla sig där, för att komma till blomsterrummet. I april eller maj brukar det bli tillräckligt varmt för att kunna flytta ut blommorna dit.  På vintern står de ovanför trappen på ett stort bord med en blå lampa över.

 

Där står hon. Min mormor. Hon är alltid glad. Det långa bruna håret med gråa inslag är alltid ihoprullat i en stor knut med silverspänne, förutom när hon gör yoga. Då hänger håret fritt och det glittrar som silver i det bruna. Det sägs att hon har Kiruna lasaretts snyggaste ben. Det har jag hört. Hon står och vattnar blommorna i blomsterrummet och visar vilka knoppar som snart kommer att blomma och vilka som behöver lite extra sol. Jag går alltid till blomsterrummet direkt efter skolan. Det är som en djungel av alla blommor. Sitter en stund, dricker en kopp te och äter en brödbit med honung och sen går jag vidare. Tillbaka genom salongen. Kikar in i ”vår” del av huset, där det en gång varit läkarmottagning, men som vi har till vårt förfogande(i fem år) – jag, min mamma, min syster, marsvinen och hunden. Läkardelen består av tre rum och ett laboratorium som vi brukar använda som mörkrum för att framkalla bilder.

 

Går tillbaka ut i den stora hallen och springer upp för den långa breda trappen i trä och med vackra räcken målade i blankt vitt med bred svart blank rundad överliggare och kan inte låta bli att åka ner för ledstången så fort att det bränner i fingrarna. Och så springer jag upp igen. På väggen uppför trappen hänger rissamlare och några slags redskap från Malaysia. På hela det långa svartvita balkongräcket hänger tvätt. Passerar morfars rum där han ligger och sover middag, tittar in i mormors rum och ser att hon har en trasmatta på gång i vävstolen och att yogamattan fortfarande är utrullad framför den stora spegeln. I fönstret står de där stora blommorna som man kan använda som parfym om man gnider bladen mot varandra. På bordet framför hennes lilla soffa står en kaktus med röda mogna frukter. Man måste vara noga med att ta bort alla taggar innan man äter dem. På helgerna gör morfar frukost på sängen till mormor och hon brukar dela med sig till mig och min syster. Sen brukar vi yoga framför spegeln. Vi tycker mest om den övningen där man ska sträcka ut sin tunga jättelångt. Alla övningar finns i en stor tjock bok med bilder och allt står på engelska.

 

Snart är jag framme i mitt rum, men precis innan så finns dörren och den branta trappan upp till vinden som är en skattkammare av kläder, böcker och möbler och om det är kring jul finns där även kakor i stora glasburkar. Dit brukar jag ta med mina kompisar.

 

Mitt rum har som en liten hall med en klädkammare innan man kommer in i själva rummet. Mitt rum är avlångt med ett stort fönster i en änden och en kakelugn i ett av hörnen. Genom väggen hörs musik från min morbrors rum. Jag sover bäst när han spelar musik, då hör man inte att det knakar från vinden. På golvet ligger ett litet stall med hästar, gubbar och tillbehör i miniatyr, som min moster hade som liten. Varje gång jag leker med det får jag en overklighetskänsla för det är så himla fint.

 

På övervåningen finns även ett till rum med kakelugn som används som gästrum. I kakelugnen finns en nisch där det ligger ett djurkranium med stora glasögon.

 

Har jag tur hinner jag så här långt innan jag vaknar. Då har jag nästan hunnit igenom hela huset.

Läkarvillan i Kiruna- Mina drömmars hus. (Akvarell av Sanne Sihm)

 

Mina morföräldrar flyttade från huset 1994. Efter det fanns det storslagna planer om än det ena än det andra. Bland annat var tanken att det skulle bli konstmuseum. Istället stod huset tomt i tio år och förföll och vandaliserades innan det slutligen revs 2004. Inte ett värdigt slut för en nästan 100åring. Jag vaktade det så gott jag kunde, bland annat med en oförglömlig fest i ett tomt hus, där några av oss hamnade i  flera myndigheters register. Men det är en annan historia.

 

Läkarvillan i Kiruna - mina drömmars hus.

 

Mina drömmars hus