Långlördag
Om man kommer i vägen tidigt blir lördagen lång. Och det blev den. Det känns om flera dagar sedan jag stod i godan ro och fixade matsäck. För jag hade ju gott om tid. Men sen blir det alltid bråttom på något sätt. Loella skulle i väg på simträning och vi skulle följa med henne men stanna utanför badet och leka och ha picknick i lekparken.
Packa ihop det som är förberett, få med sig alla barnen. En vill vara hemma och leka med lego och två leker jaga och den tredje far omkring som en osalig ande och frågar efter saker i sista sekund. Skynda, skynda. Nu är det bara 20 minuter kvar tills simningen börjar. Ut i garaget för att packa i allt i cykeln. Inser att han den längsta i familjen, som befinner sig på ett plan över atlanten, inte alls hade fixat så att jag skulle kunna få ut min stora cykel utan besvär. Näh! Förutom de tre rullarna med staket och annat som blockerade vägen hade han visst lastat ut fyra stora kartonger ur bilen och ställt ovanpå en pall som stod och blockerade dörren. Gah! Lyfta, lyfta, lyfta. Bära, bära, bära. Stuva, stuva, stuva. Flytta, flytta, flytta. Får superkrafter av ilska och kastar den sista lådan som var tyngst åt fanders så hela lådan går sönder och allt rasar ut! Så!
Men nu går det att få ut cykeln. I med barnen, picknickkorgar och liggunderlag. På med alla hjälmar. Två barn i lådan fram, en på egen cykel och en på sparkcykel. Och så iväg! 150 meter senare har jag tre barn i lådan OCH en sparkcykel som jag inte lyckas fälla ihop handtaget på. Lagom till uppförsbacken. Om jag frös lite när vi cyklade iväg så har det ordnat upp sig nu. Vi parkerar framför badet tre minuter innan simträningen börjar. Men hon hinner. Klart hon hinner. Tre minuter är oceaner av tid. Glömt hänglåset hade vi också gjort.
Lekparken som inte ser ut att vara så rolig sysselsätter mina barn i över två timmar. Och vi är nästan själva där hela tiden. Förutom några mycket sällskaplig ankor. En av dem hoppade helt plötsligt upp i min famn och det var jag inte riktigt beredd på. Det är ju alltid roligt när det händer något oväntat. Den tjocka dimman som låg som ett lock över fjärden försvann och fram kom solen och värmen. Sen tog vi vägen förbi hamnen och Västerås Cablepark där det var tävlingar och vi stannade och åt glass. Cykelfärden gick sen ner på stan för att handla lördagsgodis och present till ett kalas. Vi parkerade utanför affären där vi handlat viktiga saker som en kletig låtsasbajskorv och några döskallar. När vi är nästan redo att åka hem, nu med ännu mera saker, så går det förbi en ilsken människa som sparkar till raden med cyklar så att alla fem som stod där rasade.
Lyfta, lyfta, lyfta, lyfta, lyfta och där längst ner ligger Loellas cykel. Så! Nu är vi redo att åka hem.
När vi väl kom hem var alla så himla trötta. Jag bara satt och stirrade framför mig, i en evighet kändes det som, tills det var dags att laga mat och skjutsa Loella till kalas. Barnen lekte inne. Ute sken solen fortfarande. Jag får alltid dåligt samvete när vi är inne och det är fint väder ute. Får alltid känslan av att vi har varit inne HELA dagen. Även fast vi varit ute hela tiden mellan 10-15.30.
En lördag som kändes som två dagar; en heldag ute och en heldag inne. Och om jag var lite trött innan så är jag ännu mer trött nu. Men nöjd. God natt!