lustigkulla.blogg.se

 

Idag är det fyra år sedan min barnaskara fördubblades från två till fyra. Två födelsedagsbarn har firat sina födelsedagar och en har somnat medan den andra sitter och sjunger ”lille katt”  och leker i sin säng. Här följer en förlossningsberättelse.

Vattnet gick tidigt på morgonen klockan fem. I sängen, precis som det hade gjort de andra två gångerna, med ett rejält splasch som i filmens värld, men den här gången var det annorlunda, på många sätt. Inte bara det att värkarna inte kommit igång direkt efter att vattnet gått utan också att det var bråttom att få till antibiotikan, som helst ska ges 4 timmar innan själva förlossningen (mot GBS-infektionen som jag fått reda på att jag hade), och min senaste förlossning tog tre timmar från att jag kommit in på förlossningen.

Men det som var mest annorlunda den här gången var att det inte bara var en bebis som skulle ut, utan två. Och att de bara varit i magen i 33 veckor och fem dagar och att de båda beräknades väga under två kg. Dagen innan hade jag uträttat ärenden på stan och lunchat med kompisar alltemedan värkarna tätnade. Tog några bricanyltabletter för att försöka bli av med värkarna och var förbi min barnmorska som skickade mig till förlossningen. Där fick jag besked att det förmodligen skulle sätta igång snart och att jag skulle bli kvar över natten. Men när jag fick klart för mig att de inte skulle göra något för att stoppa förlossningen så ville jag hellre åka hem och ha en kväll i soffan med de ”stora” barnen då vi förmodligen hade en lång sjukhusvistelse framför oss där de inte var inkluderade.  Så jag åkte hem och tittade på tv och försökte somna tidigt. Och tidigt nästa morgon var det dags. Klockan fem. Och en timme senare hade vi hunnit få dit barnvakten och vi var på plats på förlossningen.

När vi kommit in och allt som skulle göras och kontrolleras hade gjorts hade vi fri tid på sjukhusområdet. I nästan tolv timmar gick vi omkring på sjukhuset; studiebesök på neonatalavdelningen dit vi skulle komma, käkade glass, flummade runt med var sitt par jättetrosor på huvudet och käkade mer glass. Jag skrattade nästan hela dagen så att hela jättemagen gungade. Vi hann få i oss kvällsmaten och Daniel som inte är ett fan av sjukhusmat fick hänga på när förlossningspersonalen skulle hämta kebab – ”det är ju ändå lördag”. Strax efter maten drog värkarna igång med full kraft. Klockan var 18 och vi hade hängt på sjukhuset i 12 timmar. Och nu räknade jag ut att jag borde få barnen innan midnatt. Och jag var redo. För är det något jag är bra på så är det att föda barn. Och är det något jag tycker är kul, så är det att föda barn. Och är det något som peppar mig så är det att föda barn. Och den här gången hade jag full koll på förloppet. Jag var om möjligt ännu mer fokuserad än tidigare gånger och hade förberett mig mentalt. Och allt gick som tåget. Med bara andningen och akupunktur fixade jag alla smärttoppar de närmaste tre timmarna av värkar. Jag blundade nästan hela tiden och räknade sekunderna för varje värk och hade en inre bild framför mig; en trädgård som är grön och lummig och framför mig står en stor grön plåtlåda med rosa pelargoner. Med min kraftiga utandning skulle jag försöka förflytta lådan framåt, centimeter för centimeter. Så jag andades ut med full kraft och det funkade verkligen mot smärtorna. Eftersom jag förmodligen bara skulle få lustgas som smärtlindring bestämde jag mig att försöka hålla mig ifrån lustgasen ända fram till kl 20, för att känna att jag hade något mot smärtorna på sluttampen. Och klockan hann bli en bit efter 21 innan jag började använda den, så jag kände mig väldigt nöjd. Lustgas - ljuvliga livlina. Och den här gången hade jag stenkoll när jag skulle börja andas in lustgas med hjälp av ctg-remsan och Daniel som sa till när han såg att värkkurvan började vända uppåt.

Vid 22.30 kände jag att det var dags att börja krysta och jag kände mig så nöjd med min prestation och hade massor av kraft kvar för sluttampen. Det stora arbetet var nu gjort. Men jag bad barnmorskan se efter om det var okej för mig att börja krysta. Och så undrade jag vad det var som kändes som en liten arm eller något liknande  som åkte upp och ner vid varje värk. Hon sa att det förmodligen var skalpelektroden, som var fäst i huvudet på tvilling nr1, som jag kände av. Jag fick ytterligare en värk och försöker hålla emot krystreflexen då jag vill ha klartecken innan jag kör.  Och då ser hon efter och jag hör henne säga ”oj! Där kom den”. Vilken kom? undrar jag så klart. Då förklarar hon ”Barnets navelsträng har kommit ut. (uppskattningsvis 10-15cm) Jag kommer att trycka på den röda knappen på väggen och rummet kommer att fyllas med folk. Du kommer att rullas ut till ett annat rum där du kommer att opereras omedelbart osv ” Och så plockade de bort lustgasen och rullar ut mig. Jag går från full kontroll till noll koll, det här med andning är som bortblåst. Smärtorna är överdjävliga och jag tar spjärn mot sänggaveln som en spänd båge och gallskriker när jag rullas genom korridoren. Noterar också att den enda knappen som var knäppt på min rock knäpps upp, vilket lämnar mig helt naken, som en spänd båge.  Jag tänker och hoppas att en ingen förstföderska ska behöva bevittna detta när jag rullas genom korridoren. I operationsalen presenterar sig alla och de preppar och tvättar mig och sig inför operation och jag minns den kvinnliga ryska kirurgens röst, hon som sedan häftade ihop mig så fint att ärret knappt är synligt. Ända tills jag sövs håller jag båda händerna på huvudet och skriker som en skiva som har hakat upp sig ”söv mig, söv mig, söööv mig!”