Toppar och dalar

 
 Ja, hur sammanfattar man den här veckan då? Extremt stressigt på jobbet på gränsen till ohållbart, extremt dålig sömn och precis när jag kände att jag kanske har tagit mig upp för berget och att det kanske, kanske, kanske går ändå och den klumpen som varit i magen i flera veckor kändes lite mindre och det såg lite ljust ut. Precis då. Det är torsdag eftermiddag och jag får ett samtal; Inbrott!? I vårt hus, som vi knappt har hunnit känna är vårt, ännu. Och tjuvarna var kvar i huset. Orka! Jag orkar då inte. Då kastar man sig på cykeln och åker raka vägen hem. Eller så gör man en inköpsorder som tar 20 min. Och sen åker man hem. Det gäller att prioritera.

Utanför huset camperade flera polisbilar och spårhundarna hade redan gjort ett bra jobb. En gömma med några av våra saker hade hittats. Det tog dock flera timmar innan polisens tekniker kom till platsen och ytterligare någon timme innan hen hade finkammat huset på spår. Och vi fick ju inte komma in innan de var färdiga. Så jag
vankade av och an utanför huset och konverserade poliserna och tittade in genom fönstrena. Ingen upplyftande syn direkt; alla lampor tända, alla skåpsdörrar öppna, i alla rum, grejer som ligger på golvet eller hänger ut genom skåpen.  Och att på flera timmar inte veta vad som faktiskt saknas och vad som finns kvar, var lite småfrustrerande.  Ju längre tiden gick och ju mer jag tittade, desto mer främmande kändes huset.
 

När jag först fick komma in i huset var jag så himla frusen efter flera timmar ute i dåliga kläder men sen tror jag att jag fick någon annan reaktion också för jag skakade helt okontrollerat i 5-10 minuter. Och det var som att komma in i någon annans hus. Glasskärvor och smutsiga fotspår överallt. Jag valde att behålla skorna på. Lukten i vår sovrumsavdelning där de härjat mest, kändes sunkig och främmande. Och vilken röra! Allt låg på golvet. Och runt huset fanns spår och väskor med diverse som tjuvarna hade packat ihop men inte fått med sig. Det är lite intressant hur man reagerar. Vi skrattade rått när vi såg att de packat ner ett gäng skitfula håliga jeans och ännu mer när vi såg att den gamla glöggen från 2004 saknades. Förstås saknades en massa annat också.

Vi försökte röja upp så gott det gick för vi ville inte att barnen skulle behöva se allt.  Vi pratade mycket om vad vi
skulle säga till barnen och att de förmodligen inte skulle våga sova i sina egna rum. Vi hämtade barnen långt efter läggdags och fikade lite och pratade om tjuvar och poliser. Alla var så trötta och somnade fint i sina egna sängar. Under natten var jag tvunget att tassa ut i vardagsrummet för att hämta något.I vanliga fall hade jag klivit upp utan att fundera och gått och hämtat det jag skulle men nu hade jag någon form av olustkänsla och var noga med att ta på mig morgonrocken, vilket jag aldrig brukar göra.
 
Fredagen passerade fullspäckad med jobb och byte av glas i altandörr.  Och på kvällen fylldes huset på av barn – egna och lånade för övernattning. Och allt kändes nästan som vanligt igen, speciellt när en av de egna smällde in i öppna spisen så glasögonen flög allvärldens väg och med en rejäl blåtira som minne. Och
alla barn somnade i sina egna sängar.
 
Efter närkontakt med spisen.
 
Tulpaner från snälla kollegor.
Min dotter sammanfattade det så bra idag när vi åt lunch på Erikslund dit vi åkt för att räta till glasögonen.

”Jag trodde att det skulle vara mycket jobbigare att få inbrott i sitt hus, men det känns faktiskt inte så jobbigt.”

 Visst har det inneburit en massa extrajobb och bökigheter, nycklar som fattas och låsbyten och vi går fotfarande runt och antecknar saker som fattas.

Vi hann ju med en fest i helgen också.

En av helgens höjdpunkter var förstås 40-års festen för mannen som jag inte ens lyckades fånga på bild.
 En av gästerna och värdinnan.

Kommentarer:

1 Suss:

skriven

..och blogga hinner du med...va duktig du är på att berätta. Hoppas du får sova många långa harmoniska timmar i natt!
Ses i möra gumman!!

Svar: Tack! Och tack för all snällhet du sprider!
Marit Sihm Kvenangen

2 Ingrid:

skriven

Oioi, nei inbrott er inge kul alls! Heldigvis leger tiden alle sår, så jeg håper du sakte men sikkert føler deg mer hjemme etterhvert. Ludde hilser så masse!! Klem

Svar: Nä det var ju inte så kul. Men livet rullar på och det känns nästan som att det inte hänt.
Marit Sihm Kvenangen

3 Anonym:

skriven

Jeeeese vilka dagar... kram

Svar: Ja livet rullar på fullt med innehåll.
Marit Sihm Kvenangen

4 Sigrid:

skriven

Men Hallå! Usch vad hemskt! :( :( Hoppas ni alla mår bra ändå. Kram

Svar: Jo men vi har i princip gått vidare och mår bra. Kram!
Marit Sihm Kvenangen

5 cia:

skriven

En av medlemmarna i intresseklubben. Lider sååå med er. Fy vilken hemsk upplevelse. För å nackdelar med att flytta fr radhus till hus. Hoppas att ni snart känner er trygga å kan nattvandra fritt utan morgonrock. Kram

Svar: Ja, det var lite drygt. Men att jag börjat använda morgonrock är ju ingen direkt förlust för omvärlden, ha, ha!
Marit Sihm Kvenangen

6 Malin:

skriven

Finner inga ord hur vidrigt ni har haft det. Jävla idioter!!
Skönt att höra att ni mår ok trots allt.

Svar: Det känns faktiskt som att det inte har hänt.
Marit Sihm Kvenangen

7 Maivor Hansson:

skriven

Det var mycket tråkigt för er att få inbrott när ni är alldeles nyinflyttade. Jag vet hur det känns,har haft två inbrott i stugan. Det var länge sedan men man glömmer det aldrig, en massa besvär i onödan. Det mesta ordnar sig. Maivor

Svar: Verkligen en massa jobb i onödan.
Marit Sihm Kvenangen

Kommentera här: