...i vardagsrummet.
Nu har jag tre killar sovandes på madrasser lite här och var.
Här bäddas och fixas.
Hej ni tappra som går in och kikar om jag skrivit nått kul. Och så har jag inte det. Jag har hela tiden tänkt att det inte ska bli något måste utan att det ska vara lustfyllt och när tiden finns. Men tiden finns sällan att skriva helt färdigt och då blir det liggandes. Men jag får lite dåligt samvete när jag inte skrivit. Eller skrivit har jag ju men inte publicerat.
Det har varit helg och det har varit en bra sådan. En bra helg är när vi hinner lite både och. Dvs umgås och fixa lite hemma.
Vi hade besök av Stockholmskusinerna. De hade med sig en present till våra fyraåringar. Här spelar de alla sex med hockeyspelet.
Alla utom lilla Elsa förstås
Jag hade visst en blo...
Ända sedan jag var liten har jag fascinerats av och varit intresserad av tvillingar. Det började nog när mina tvillingkusiner föddes. Jag var så stolt att jag höll på att spricka när jag fick gå ända ner genom den lilla skogsbyn och hämta posten hos Erkke och Vivi. Och jag minns Erkkes förvånade min när han tittade ner i dockvagnen och fick se en riktig lite bebis i vagnen. Farmor gick vid min sida hela tiden förstås. På kvällen sa jag till min andra faster att när jag blir stor vill jag också ha tvillingar, annars kommer jag att lämna barnet på soptippen. Hon svarade att så kan man faktiskt inte göra. Men då var jag fem år och var kanske inte lika realistisk som rationell.
Senare har jag varit den där personen som kanske upplevs som lite jobbig och alltid ställt massor med frågor när jag stött på tvillingar, om huruvida de är enäggs eller tvåäggs, hur det kändes att få reda på att det var tvillingar osv. Jag tror att jag kommer ihåg alla tvillingpar jag någonsin har träffat och har noterat olikheter och likheter. Grannarna och bästa kompisarna i den lilla byn på finska gränsen som var tvåäggstvillingar och väldigt olika. Klasskompisarna från fyran till nian – en kille och en tjej som kom att vara min bästis under några år. De två tjejerna som jag träffade på stranden på Gran Canaria där den ena hade olivhy, mörkt långt hår, smalt ansikte och en lång smal näsa medan den andra var lite rödlätt i hyn, ljust hår, brett ansikte och en rund näsa. Där jag knappt kunde tro att de var syskon och absolut inte tvillingar tills jag fick se deras pass och de visade foton på sina föräldrar (pappan italienare och mamman svenska). Eller de förtjusande och fysiska tjejerna som alltid tycktes vara tillsammans och såg ut att vara bästa vänner. Och många, många fler.
Och jag vet att jag var ganska ung när jag tänkte tanken att det skulle vara roligt att få tvillingar, om jag någon gång får barn. Som barn sa jag också att om jag skulle få barn så ville jag ha minst fyra, så att barnen åtminstone hade några att välja mellan när de skulle leka. Jag jämförde alltid vår familj med flera av mina kusiners familjer som hade flera barn. Jag tyckte alltid att det verkade så himla kul. Jag hade ju bara en syster, som barn, (sen fick jag fler syskon när jag blev tonåring) och vi var alltid lite avundsjuka på våra kusiner som fick en hel kupé när de åkte tåg.
Länge trodde jag att alla önskade tvillingar, men det har jag också lärt mig att det nästan inte är socialt accepterat att önska sig tvillingar. Och att man med en sådan önskan skiljer sig från mängden. Så jag lärde mig också att hålla min önskan för mig själv eller i alla fall vara beredd på en diskussion om jag berättade det. Det skulle vara kul, räcker liksom inte för att förklara. När jag sedan väntade mitt första barn och det var dags för ultraljudet så hoppades jag så himla mycket på att det skulle vara två. Men det var en och det blev ju bra ändå, så klart. När jag väntade andra barnet tänkte jag tvillingtanken, men så fort första ultraljudet var avklarat så bleknade det, då det återigen var ett barn. Och det blev ju bra ändå, så klart. När jag sedan väntade tredje barnet hade jag nästan glömt bort min tvillingönskan. Jag vet att jag tänkte mycket på att jag om den här graviditeten gick bra så skulle jag försöka känna mig nöjd, trots att jag någonstans hade tänkt att jag ville ha fyra barn. De första veckorna av graviditeten passerade och jag mådde som vanligt väldigt illa. Från ingenstans dyker tanken upp att det kanske är tvillingar, men jag kunde inte skilja på om det var en önsketanke eller om det bara var en tanke. I vecka 12 berättade jag på jobbet att jag väntade barn. Samma dag äter jag lunch med en kollega som har enäggstvillingpojkar som då var 16-17 år gamla och jag ställer alla frågor jag har på lut och han berättar och är väldigt öppen med att det inte var någon dans på rosor, de första åren. När lunchen avslutas och vi är på väg ner till kontoret så undrar han varför jag är så intresserad av tvillingar varpå jag svarar – jag bara tror att jag väntar tvilllingar. Varför tror du det?! undrar han förskräckt. Vet inte, det är nog bara ett önsketänkande säger jag och skrattar.
Nästa morgon vaknar jag och går på toa och ser att jag blöder. Jag blir alldeles iskall. Missfall? Bannar mig själv över att jag precis hade hunnit berättat på jobbet. Jag ringer till sjukhuset och får en tid senare på dagen och stannar hemma från jobbet. Jag ligger och tittar på tv för att få tiden att gå och känner mig både ledsen och uppgiven, men efter att timmarna går försöker jag peppa mig själv med att det inte är hela världen och att vi faktiskt har två barn och att vi ska vara tacksamma för det. Och det är vi ju, så klart.
Läkartiden närmar sig och jag får skjuts upp till sjukhuset av min man. Han får dock inte följa med in pga restriktioner då svininfluensan eller var det fågelinfluensan som härjade. Jag kliver upp i undersökningsstolen. Läkaren är en ung tysk och jag har lite svårt att förstå vad han säger. Han gör ultraljudet och säger konstaterande att det helt klart är en graviditet. Eller säger han INTE en gravidtitet?, hinner jag tänka innan han fortsätter på släpig svenska med tysk brytning ”Men det första man tänker på när man ser på skärmen är att det är två”. Jag tittar på skärmen och ser två krumelurer som ligger likt yin och yan. Ok, tack då, säger jag och hoppar ner från stolen och går därifrån. När jag kommer ut från sjukhuset försöker jag ringa min man, men han envisas med att trycka bort mig. Så jag ringer min syster och berätta vad jag precis fått redan på. Åh vad roligt! svarar hon, då får ni en hel kupé! Ja, just ja, det hade jag inte tänkt på. Då blir vi sex personer i familjen vilket betyder att vi får en hel kupé när vi ska åka nattåget. Vi får ju en hel kupé!!!
Sen ringde jag min kollega och vän. Och hon bara skriker och skrattar i samma mening ”Det är två!! Är det sant?? Det var ju det du sa igår!! Och så frågar hon mig hur det känns. Och jag svarar att det känns ljusblått, ungefär som när man har ramlat av en häst. Jag har ju faktiskt gått från att tro att jag ska få ett barn, till att tro att jag kanske ska få tvillingar, till att tro att jag ska få konstaterat ett missfall, till att faktiskt vänta två, på mindre än en dag. Jag kände mig så klart jätteglad, men lite omtumlad. När jag till slut får tag i min man säger han. ”Men Marit, vad har du gjort??” Och sen konstaterar han att vi måste byta bil. Jag får nog ta det där med kupé en annan gång.
Att få barn är märkligt och mäktigt. Att få tvillingar som från början var en och samma person går knappt att förstå. Jag tänker den tanken minst en gång om dagen.
Från noll till två - ...
När jag kom hem från jobbet igår var alla fyra barnen i sitt arbetsrum och jobbade. Alla på sitt sätt. Men alla lika kreativa och effektiva.
Action
Jag hade en tanke när jag började inreda vårt ganska stora vardagsrum med matsalsdel. Och ofta har jag en tanke eller flera, men i slutänden går det ändå alltid åt samma håll. Det börjar oftast med att jag tänker att NU ska jag försöka begränsa antalet färger och kanske köra en mer sober och sofistikerad färgskala. Och så gör jag det. En kort stund. Sen går jag och glor och tycker att det ser ju för trist ut, att det fattas något. Och så lägger jag till en färg, och en till, och en till. Och vips så hade vi hela regnbågens färger där igen. Och då känner jag mig tillfreds igen. Så jag vet inte. Jag kanske måste ha färg för att vara glad.
Jag hade ju också ledsnat på våra orangea fåtöljer som vi haft i många år, eller i alla fall kombinationen med en svartvit kudde. Men så hade jag ju en ljusblå kudde och då kändes de lite roligare.
Några av de 19 kuddarna som jag beställde. Har nästan placerat ut alla utom fyra zebrakuddar i två färger.
TV-hörnan med den fina skalbaggekudden, och de andra också förstås. Men jag tror nästan att jag har ledsnat på de svarvita redan.
Glada färger
Äntligen var det dags för fyraåringarnas kompiskalas. De bjöd tre tjejer och tre killar från sin dagisgrupp. Och det var precis lagom, för oss vuxna. I vår familj så kommer födelsedagarna nästan som en överraskning, varje år. Eller, vi vet ju när de fyller år och kan prata lite om det månaden innan, men sen blir det ändå alltid bråttom och inte speciellt genomtänkt. Inbjudan skickades ut per mail 4-5 dagar innan kalaset och visst handlade vi bakingredienserna dagen innan, men vad själva kalaset ska innehålla och bakandet och fixandet görs alltid precis innan gästerna kommer. Så idag har vi varit inne HELA dagen och städat och bakat. Jag såg genom fönstret att solen sken, men den fick allt göra det, bäst den ville för vi hade inte tid att titta på den. Killarna, alla tre, som faktiskt har blivit superduktiga på att städa i sina rum, städade så att jag kunde komma åt och dammsuga och försöka fixa lite trevligt fast vi inte alls är färdiga med rummen. Storasyster fixade lekarna och pappan bakade.
Lite småstrul blir det alltid med lite av varje, bland annat storasyskon som gärna vill vara i centrum osv, så lekledaren uteblev och en annan surade på sitt rum. Så vi fick improvisera lite lekar. Tur att vårt hus är idealiskt för kurragömma, som jag älskar, så det hann vi med flera omgångar. Och jag tog mig en Power nap under det runda köksbordet med benen slingrade runt det enda bordsbenet. Perfekt. Men till slut var jag tvungen att ge mig tillkänna.
Och så fick vi en extrahand av en kompispappa som hjälpte till att servera saft och fylla på med strössel till kalasarna. Hans närvaro bidrog nog också till den trevliga stämningen. Så vi kan nog säga att det blev ett bra kalas, kanske ett av de bättre, trots bristfällig planering.
Och så fick jag skratta lite på kvällen. Medan fyraåringarna tog sitt kvällsbad passade de stora på att sno alla ballonger och vi skrattade tills det rosslade i lungorna. Oj, oj!
Kalas och ballongkul
Hittade en bild på vårt nyslipade golv innan vi flyttade in. Känns lite konstigt att vi nu har så jädrans mycket grejer överallt.
Ett tomt rum
När det fortrande är grått ute känns det helt osannolikt att gräset varit så grönt, solen så varm och kvällarna så ljumma som förra sommaren. En av flera fina kvällar på Öland.
Sommarlängtan
Det är ju skönt att komma iväg och göra något på helgerna samtidigt som tiden verkligen behövs för att komma ikapp hemma och tillsammans med barnen. I helgen fick jag båda delar och lördagen känns nästan som två dagar. Förmiddagen spenderades ute i trädgården med två av barnen. Vi tog ut våra solblekta stolar och de klättrade i äppelträdet. Eftersom vi gick ut så tidigt kändes det som att vi fick en "heldag" ute.
Halv tolv rullade jag ner till Stockholmståget och en timme senare mötte jag upp min syster och mamma och fick en "heldag" tillsammans med dem. Efter middagen hoppade jag på tåget tillbaka och var hemma 22.30. Och hann till och med säga god natt till ett av barnen. Två dagar i en liksom. 
(Min mamma har på sig min sjal som jag köpte som 15-åring på vattenfestivalen och min "homecoming dress" som jag hade på bal i USA som 16-åring. Här slängs inga kläder minsann och går i arv i varv. Det gillar jag.)
Dumplings i små askar. De godaste hade vi redan ätit upp när jag plockade upp kameran.
Att trolla med timmar...
Det är svårt att beskriva något med ord och att få någon annan att förstå precis hur man känner eller tänker. Därför vill jag göra ett litet tillägg till min förlossningsberättelse och det är att den här förlossningen i mina ögon och från mitt perspektiv inte på något sätt upplevdes som traumatisk utan att allt gjordes som det skulle göras och blev så bra som det kunde bli. För oförutsedda händelser sker och då gäller att göra det bästa av dem och ha lite tur också förstås. Och min förlossningsberättelse kan kanske låta traumatisk för någon men det var den inte från mitt perspektiv.
Jag har aldrig trott eller tänkt att jag skulle behöva föda med kejsarsnitt, det fanns liksom inte med i min bild alls. Och jag hade inte läst på om hur det skulle kunna vara att föda barn med kejsarsnitt. Det har inget att göra med att jag tycker att det är sämre på något sätt utan bara mer att jag inte trodde att jag ingick i just den skaran. Men nu gör jag det, med stolthet.
Jag har fått frågan om jag kände besvikelse över att jag inte födde som jag tänkt den här gången eller över att jag gjort hela jobbet och sen ändå blev tvungen att gå igenom ett snitt, dessutom.
Och nej, jag är varken traumatiserad eller besviken över något utan jag känner mig väldigt nöjd över hur det blev; att jag fick min revansch med lustgasen och att andningen fungerade precis som jag ville och att jag nu även har fått uppleva hur det är att bli sövd och snittad.
Det enda jag har tänkt på som hade varit kul att veta var hur det skulle vara att föda två och hur lång tid det skulle varit mellan dem. Men det är mer av nyfikenhet än något annat.
Varken traumatiserad ...
Det blev en ofrivillig "cliffhanger" då min sladd var borta, men imorse låg den där i min ryggsäck som den brukar. Jag kanske var lite trött igår. Här följer fortsättningen på min tvillingförlossning och tiden på sjukhuset.
Jag vaknade som i en dimma och hade visst inte riktigt förstått att jag varit sövd, för jag håller fortfarande händerna på huvudet och fortsätter upprepa ”söv mig, söv mig”. Jag har stora handavtryck på min kropp och riktigt ont i axeln. Jag får information av Daniel att allt har gått bra och att båda killarna var mycket större än förväntat. UL dagen innan hade ju visat att de skulle väga under två kilo båda två. Så 2160g och 2570g var ju ganska så mycket mer. Det jag inte fick reda på då var att Ville som ju faktiskt var på väg ut genom ”huvudentrén” hade suttit fast, vilket gjorde att Silas fick vara kvar för länge i magen och då förmodligen fått i sig av min narkos och därmed inte andades när han kom ut. Men med proffshjälp kom han igång.
Jag rullades upp på uppvaket där jag konstaterar att jag fortfarande har linserna på och att de är snustorra. Det är jag och en hostande tant där. Efter uppvaket rullades jag ner till ett enkelrum på BB-avdelningen där vi ska försöka sova några timmar och jag fick även se barnen en liten sväng. De såg ut som två orangutangungar, röda, ludna och med orange hår. Jag börjar få ont och ber om mer smärtlindring och får ytterligare en dos morfin. Det skulle jag inte ha gjort, eller det skulle de inte ha gett mig. Samtidigt upptäckte de att de hade glömt att sätta kateter under operationen och att jag hade mer än en liter urin i blåsan. Och jag är totalt oförmögen att ta mig ur sängen. Välkommen kateter, min handväska de närmaste fem dagarna.
Nästa morgon rullades jag ner till avdelningen där pojkarna var och där vi skulle komma att vistas i två veckor. Och de närmaste fyra dagarna skulle bli min kropps hittills mest skruttiga dagar. De rullade in mig till rummet där barnen låg, men jag kunde inte ens titta på dem då allt jag tittade på blev dubbelt. Jag kunde inte fokusera blicken alls, inte ens för en sekund. Väldigt obehagligt. Samt att jag blev extremt illamående bara jag försökte lyfta huvudet från kudden. Och så fortsatte det, i tolv timmar. Morfinöverdos kallas det. Och under de här tolv timmarna kom kirurgen ner och berättade hur allt hade gått till och sköterskor och barnmorskor berätta om rutinerna på den nya avdelningen. Jag blundade mig igenom all information.
Det är lustigt hur man acceptera sitt öde och allt normaliseras. Att ha varit gravid och sedan uppskuren och ihophäftad innebär ju en del fysiska begränsningar i magregionen, det kan man ju förstå. Men att få sånt hormonpåslag, eller vad det nu var, att benen närmast lossnat från sina fogar och därmed odugliga att gå på - det hade jag inte tagit med i beräkningen. Fortfarande fyra dagar efter förlossningen tog det mig 15 minuter att med hjälp av gåbord ta mig till rummet där barnen låg. En promenad som i vanliga fall skulle ta 30 sekunder på sin höjd. Gåbordet eller kärran var ju ett kapitel för sig. Den var liksom rostig i ena hjulet så att den fastnade och tog tvärstopp precis när jag fått upp lite fart. Den liknade något jag sett på ett barnhem i Rumänien åren efter Ceausescus fall. Och allt som oftast glömde jag även att hänga av katetern som satt på en krok på kärran så att jag även fastnade på grund av den. Att jag någonsin skulle kunna ta hand om de där två fina små orangutangungarna eller för den delen gå utan rullator kändes osannolikt. Men på något sätt kändes det ändå ok.
Jag hade tagit med mig kläder som jag hade på mig förra gången jag fick barn utan att tänka på att jag den gången hade gått upp, visserligen tolv kg, men från 53 till 65 – inte direkt mycket för mina 170cm. Denna gången hade jag en toppnotering på vågen på över 70 kg. Och de kläderna jag tagit med passade ju så klart inte. Så jag hasade runt i landstingsrocken så länge det gick, tyckte också att det passade ihop med mitt övriga tillstånd.
En dag skulle vi gå ut, bara utanför sjukhuset och ta lite luft och jag försökte stänga jackan men dragkedjan fastnade i något som kändes gummiaktigt. Jag drog och slet tills jag insåg att det där gummiaktiga faktiskt var min magen som jag dragit fast i dragkedjan. Lärde mig där och då att det tar tid för alla nerverna att växa ihop och att man därför inte har någon känsel på vissa ställen.
Jag pumpade och dubbelammade och sondmatade och pumpade och ammade och sondmatade. Och så åt och sov jag lite däremellan. Daniel åkte hem till Loella och Ilon på morgnarna och skjutsade dem till skola och dagis. Och åkte hem och åt middag med dem. Barnens farmor bodde hemma hos oss under den här perioden. Och sakta men säkert började jag kunna gå och stå och faktiskt kunna ta hand om de två små lite. Efter två veckor fick vi flytta hem för hemsjukvård. Bortsett från en RS-virus dipp så gick allt väldigt bra. Och snart fick vi skippa sonderna och bara amma och ge flaska.
Två veckor senare var vi utskrivna på riktigt.
Fortsättning av förlo...
Idag är det fyra år sedan min barnaskara fördubblades från två till fyra. Två födelsedagsbarn har firat sina födelsedagar och en har somnat medan den andra sitter och sjunger ”lille katt” och leker i sin säng. Här följer en förlossningsberättelse.
Vattnet gick tidigt på morgonen klockan fem. I sängen, precis som det hade gjort de andra två gångerna, med ett rejält splasch som i filmens värld, men den här gången var det annorlunda, på många sätt. Inte bara det att värkarna inte kommit igång direkt efter att vattnet gått utan också att det var bråttom att få till antibiotikan, som helst ska ges 4 timmar innan själva förlossningen (mot GBS-infektionen som jag fått reda på att jag hade), och min senaste förlossning tog tre timmar från att jag kommit in på förlossningen.
Men det som var mest annorlunda den här gången var att det inte bara var en bebis som skulle ut, utan två. Och att de bara varit i magen i 33 veckor och fem dagar och att de båda beräknades väga under två kg. Dagen innan hade jag uträttat ärenden på stan och lunchat med kompisar alltemedan värkarna tätnade. Tog några bricanyltabletter för att försöka bli av med värkarna och var förbi min barnmorska som skickade mig till förlossningen. Där fick jag besked att det förmodligen skulle sätta igång snart och att jag skulle bli kvar över natten. Men när jag fick klart för mig att de inte skulle göra något för att stoppa förlossningen så ville jag hellre åka hem och ha en kväll i soffan med de ”stora” barnen då vi förmodligen hade en lång sjukhusvistelse framför oss där de inte var inkluderade. Så jag åkte hem och tittade på tv och försökte somna tidigt. Och tidigt nästa morgon var det dags. Klockan fem. Och en timme senare hade vi hunnit få dit barnvakten och vi var på plats på förlossningen.
När vi kommit in och allt som skulle göras och kontrolleras hade gjorts hade vi fri tid på sjukhusområdet. I nästan tolv timmar gick vi omkring på sjukhuset; studiebesök på neonatalavdelningen dit vi skulle komma, käkade glass, flummade runt med var sitt par jättetrosor på huvudet och käkade mer glass. Jag skrattade nästan hela dagen så att hela jättemagen gungade. Vi hann få i oss kvällsmaten och Daniel som inte är ett fan av sjukhusmat fick hänga på när förlossningspersonalen skulle hämta kebab – ”det är ju ändå lördag”. Strax efter maten drog värkarna igång med full kraft. Klockan var 18 och vi hade hängt på sjukhuset i 12 timmar. Och nu räknade jag ut att jag borde få barnen innan midnatt. Och jag var redo. För är det något jag är bra på så är det att föda barn. Och är det något jag tycker är kul, så är det att föda barn. Och är det något som peppar mig så är det att föda barn. Och den här gången hade jag full koll på förloppet. Jag var om möjligt ännu mer fokuserad än tidigare gånger och hade förberett mig mentalt. Och allt gick som tåget. Med bara andningen och akupunktur fixade jag alla smärttoppar de närmaste tre timmarna av värkar. Jag blundade nästan hela tiden och räknade sekunderna för varje värk och hade en inre bild framför mig; en trädgård som är grön och lummig och framför mig står en stor grön plåtlåda med rosa pelargoner. Med min kraftiga utandning skulle jag försöka förflytta lådan framåt, centimeter för centimeter. Så jag andades ut med full kraft och det funkade verkligen mot smärtorna. Eftersom jag förmodligen bara skulle få lustgas som smärtlindring bestämde jag mig att försöka hålla mig ifrån lustgasen ända fram till kl 20, för att känna att jag hade något mot smärtorna på sluttampen. Och klockan hann bli en bit efter 21 innan jag började använda den, så jag kände mig väldigt nöjd. Lustgas - ljuvliga livlina. Och den här gången hade jag stenkoll när jag skulle börja andas in lustgas med hjälp av ctg-remsan och Daniel som sa till när han såg att värkkurvan började vända uppåt.
Vid 22.30 kände jag att det var dags att börja krysta och jag kände mig så nöjd med min prestation och hade massor av kraft kvar för sluttampen. Det stora arbetet var nu gjort. Men jag bad barnmorskan se efter om det var okej för mig att börja krysta. Och så undrade jag vad det var som kändes som en liten arm eller något liknande som åkte upp och ner vid varje värk. Hon sa att det förmodligen var skalpelektroden, som var fäst i huvudet på tvilling nr1, som jag kände av. Jag fick ytterligare en värk och försöker hålla emot krystreflexen då jag vill ha klartecken innan jag kör. Och då ser hon efter och jag hör henne säga ”oj! Där kom den”. Vilken kom? undrar jag så klart. Då förklarar hon ”Barnets navelsträng har kommit ut. (uppskattningsvis 10-15cm) Jag kommer att trycka på den röda knappen på väggen och rummet kommer att fyllas med folk. Du kommer att rullas ut till ett annat rum där du kommer att opereras omedelbart osv ” Och så plockade de bort lustgasen och rullar ut mig. Jag går från full kontroll till noll koll, det här med andning är som bortblåst. Smärtorna är överdjävliga och jag tar spjärn mot sänggaveln som en spänd båge och gallskriker när jag rullas genom korridoren. Noterar också att den enda knappen som var knäppt på min rock knäpps upp, vilket lämnar mig helt naken, som en spänd båge. Jag tänker och hoppas att en ingen förstföderska ska behöva bevittna detta när jag rullas genom korridoren. I operationsalen presenterar sig alla och de preppar och tvättar mig och sig inför operation och jag minns den kvinnliga ryska kirurgens röst, hon som sedan häftade ihop mig så fint att ärret knappt är synligt. Ända tills jag sövs håller jag båda händerna på huvudet och skriker som en skiva som har hakat upp sig ”söv mig, söv mig, söööv mig!”
Fyra år sedan (förlos...
Äh jag ger upp. Hade skrivit långt och allt bara försvann. Kort och gott kan jag säga; Premiär för Ville att gapa hos tandläkaren. Det var inte första besöket, utan fjärde och jag hade inga förhoppningar. Men efter mycket lirkande kom jag på att jag kunde borsta hans tänder och då kunde de titta samtidigt. Svettigt värre. Och ännu svettigare skulle det bli då jag tagit ut min Christianiabike på årets premiäråk som gick hemifrån till dagis till tandläkaren på herrgärdet och sedan upp till skallbergsskolan och sen hem igen. Passerade högskolan tre gånger på mindre än en timme.
Och så semmelpremär förstås.
Premiärer
Jo men vi kom iväg. Även fast någon hade tagit vår bilnyckel så att hela låsanordningen var tvunget att bytas ut och att bilen som skulle vara färdig till sportlovet istället stod där med nya lås, som inte fungerade. Och att det sedan verkade vara nästan omöjligt att hitta en ledig 7-sitsig bil i hela Västerås. Men vi fick tag i en bil på onsdag förmiddag och kom iväg på eftermiddagen. Att sedan det 8-sitsiga åbäket hade svindåliga däck så att jag fick börja varje morgon innan slalombacken med att putta upp bilen till vägen, är en annan historia. Men vi kom iväg och alla har åkt slalom i Järvsöbacken som faktiskt passade oss som familj väldigt bra.
Det är ju inte helt optimalt att vara två vuxna och fyra barn varav två inte kan åka, annat än i sele. Men De två stora var superduktiga och åkte själva i både knapplift och ankarlift. Loella har ju telefon och kan höra av sig om något skulle hända. I Ilons jackficka la jag en lapp där det stod "ring min mamma" och mitt telefonnummer.
En mysig rastplats med brasa mitt i backen. Nu var det lite dimmigt när vi var där vid nio på morgonen.
I barnbacken hade de en teaterföreställning som visst var lite läskig. Då är det bra att ha en brorsa att hålla sig i.
När vi kom till min mormor och morfars sommarställe på onsdagen var det blött och ingen snö. Men när vi vaknade på lördag morgon hade det snöat 15 cm! Så då fick vi lite riktig snö innan det var dags att åka hem igen på lördag eftermiddag. Borta bra, men hemma också bra.