Nu har det gått tre veckor sen jag slutade äta kakor och godis. Jag bestämde mig för att testa att inte äta godis då jag har haft ovanan att äta något sött varje dag, mest mörk choklad. Jag är inte direkt måttlig i mitt ätande heller. Utan äter tills det tar slut. Och måste smaka av alla sorter och tar gärna många gånger tills jag nästan storknar.
När jag väl bestämde mig så kändes det väldigt jobbigt. Och jag var övertygad om att jag inte skulle kunna hålla mig ens de två veckor som vi bestämt. Jag och några på jobbet bestämde oss för att börja en måndag och jag försökte trappa ner lite under veckan innan och hade inte tänkt äta något under helgen. Men istället fick jag för mig att jag måste "äta bort" all choklad jag hade hemma, så det gjorde jag. Söndagen innan hade jag nästan lite ångestkänningar så fort jag tänkte på vad jag skulle ge min in i. Så när måndagen kom var jag förberedd på värsta abstinensen. Men den kom aldrig och fortfarande tre veckor senare har jag inte haft några dippar. Jag har ändå varit på flera fester och fikastunder med massor med chokladtårtor och annat gott och delat upp barnens lördagsgodis, utan att vara nära att ta en endaste liten tugga eller smula. Det är nästan så att jag känner lite besvikelse på att det inte blev en värre reaktion. Och att jag ju lika gärna kan äta godis och kakor när det inte var så svårt att sluta. Men jag vet ju att det är det där med att vara måttlig som jag inte kan. Jag kan inte bara ta en bit och vara nöjd.
Men även om det inte har varit speciellt jobbigt så måste jag ändå erkänna att livet definitivt har tappat ett av sina stora glädjeämnen. Och ett tomrum som måste fyllas med något. Vad ska jag se fram emot nu? Det har jag inte kommit på ännu.
Jag tror att en missbrukare har talat.