lustigkulla.blogg.se

Det är svårt att beskriva något med ord och att få någon annan att förstå precis hur man känner eller tänker. Därför vill jag göra ett litet tillägg till min förlossningsberättelse och det är att den här förlossningen i mina ögon och från mitt perspektiv inte på något sätt upplevdes som traumatisk utan att allt gjordes som det skulle göras och blev så bra som det kunde bli. För oförutsedda händelser sker och då gäller att göra det bästa av dem och ha lite tur också förstås. Och min förlossningsberättelse kan kanske låta traumatisk för någon men det var den inte från mitt perspektiv.

Jag har aldrig trott eller tänkt att jag skulle behöva föda med kejsarsnitt, det fanns liksom inte med i min bild alls. Och jag hade inte läst på om hur det skulle kunna vara att föda barn med kejsarsnitt. Det har inget att göra med att jag tycker att det är sämre på något sätt utan bara mer att jag inte trodde att jag ingick i just den skaran. Men nu gör jag det, med stolthet.

Jag har fått frågan om jag kände besvikelse över att jag inte födde som jag tänkt den här gången eller över att jag gjort hela jobbet och sen ändå blev tvungen att gå igenom ett snitt, dessutom.

Och nej, jag är varken traumatiserad eller besviken över något utan jag känner mig väldigt nöjd över hur det blev; att jag fick min revansch med lustgasen och att andningen fungerade precis som jag ville och att jag nu även har fått uppleva hur det är att bli sövd och snittad.

Det enda jag har tänkt på som hade varit kul att veta var hur det skulle vara att föda två och hur lång tid det skulle varit mellan dem. Men det är mer av nyfikenhet än något annat.