lustigkulla.blogg.se

 

Det blev en ofrivillig "cliffhanger" då min sladd var borta, men imorse låg den där i min ryggsäck som den brukar. Jag kanske var lite trött igår. Här följer fortsättningen på min tvillingförlossning och tiden på sjukhuset.

 

Jag vaknade som i en dimma och hade visst inte riktigt förstått att jag varit sövd, för jag håller fortfarande händerna på huvudet och fortsätter upprepa ”söv mig, söv mig”. Jag har stora handavtryck på min kropp och riktigt ont i axeln. Jag får information av Daniel att allt har gått bra och att båda killarna var mycket större än förväntat. UL dagen innan hade ju visat att de skulle väga under två kilo båda två. Så 2160g och 2570g var ju ganska så mycket mer. Det jag inte fick reda på då var att Ville som ju faktiskt var på väg ut genom ”huvudentrén” hade suttit fast, vilket gjorde att Silas fick vara kvar för länge i magen och då förmodligen fått i sig av min narkos och därmed inte andades när han kom ut. Men med proffshjälp kom han igång.

Jag rullades upp på uppvaket där jag konstaterar att jag fortfarande har linserna på och att de är snustorra. Det är jag och en hostande tant där. Efter uppvaket rullades jag ner till ett enkelrum på BB-avdelningen där vi ska försöka sova några timmar och jag fick även se barnen en liten sväng. De såg ut som två orangutangungar, röda, ludna och med orange hår. Jag börjar få ont och ber om mer smärtlindring och får ytterligare en dos morfin. Det skulle jag inte ha gjort, eller det skulle de inte ha gett mig. Samtidigt upptäckte de att de hade glömt att sätta kateter under operationen och att jag hade mer än en liter urin i blåsan. Och jag är totalt oförmögen att ta mig ur sängen. Välkommen kateter, min handväska de närmaste fem dagarna.

Nästa morgon rullades jag ner till avdelningen där pojkarna var och där vi skulle komma att vistas i två veckor. Och de närmaste fyra dagarna skulle bli min kropps hittills mest skruttiga dagar. De rullade in mig till rummet där barnen låg, men jag kunde inte ens titta på dem då allt jag tittade på blev dubbelt. Jag kunde inte fokusera blicken alls, inte ens för en sekund. Väldigt obehagligt. Samt att jag blev extremt illamående bara jag försökte lyfta huvudet från kudden. Och så fortsatte det, i tolv timmar. Morfinöverdos kallas det. Och under de här tolv timmarna kom kirurgen ner och berättade hur allt hade gått till och sköterskor och barnmorskor berätta om rutinerna på den nya avdelningen. Jag blundade mig igenom all information.

Det är lustigt hur man acceptera sitt öde och allt normaliseras. Att ha varit gravid och sedan uppskuren och ihophäftad innebär ju en del fysiska begränsningar i magregionen, det kan man ju förstå. Men att få sånt hormonpåslag, eller vad det nu var, att benen närmast lossnat från sina fogar och därmed odugliga att gå på - det hade jag inte tagit med i beräkningen. Fortfarande fyra dagar efter förlossningen tog det mig 15 minuter att med hjälp av gåbord ta mig till rummet där barnen låg. En promenad som i vanliga fall skulle ta 30 sekunder på sin höjd. Gåbordet eller kärran var ju ett kapitel för sig. Den var liksom rostig i ena hjulet så att den fastnade och tog tvärstopp precis när jag fått upp lite fart. Den liknade något jag sett på ett barnhem i Rumänien åren efter Ceausescus fall. Och allt som oftast glömde jag även att hänga av katetern som satt på en krok på kärran så att jag även fastnade på grund av den. Att jag någonsin skulle kunna ta hand om de där två fina små orangutangungarna eller för den delen gå utan rullator kändes osannolikt. Men på något sätt kändes det ändå ok.

Jag hade tagit med mig kläder som jag hade på mig förra gången jag fick barn utan att tänka på att jag den gången hade gått upp, visserligen tolv kg, men från 53 till 65 – inte direkt mycket för mina 170cm. Denna gången hade jag en toppnotering på vågen på över 70 kg. Och de kläderna jag tagit med passade ju så klart inte. Så jag hasade runt i landstingsrocken så länge det gick, tyckte också att det passade ihop med mitt övriga tillstånd.

En dag skulle vi gå ut, bara utanför sjukhuset och ta lite luft och jag försökte stänga jackan men dragkedjan fastnade i något som kändes gummiaktigt. Jag drog och slet tills jag insåg att det där gummiaktiga faktiskt var  min magen som jag dragit fast i dragkedjan. Lärde mig där och då att det tar tid för alla nerverna att växa ihop och att man därför inte har någon känsel på vissa ställen.

Jag pumpade och dubbelammade och sondmatade och pumpade och ammade och sondmatade. Och så åt och sov jag lite däremellan. Daniel åkte hem till Loella och Ilon på morgnarna och skjutsade dem till skola och dagis. Och åkte hem och åt middag med dem. Barnens farmor bodde hemma hos oss under den här perioden. Och sakta men säkert började jag kunna gå och stå och faktiskt kunna ta hand om de två små lite. Efter två veckor fick vi flytta hem för hemsjukvård. Bortsett från en RS-virus dipp så gick allt väldigt bra. Och snart fick vi skippa sonderna och bara amma och ge flaska.

Två veckor senare var vi utskrivna på riktigt.