Det har varit fullt ös de senaste veckorna men här kommer det jag skrev från flygplatsen i Jerez de la Frontera i södra Spanien för någon vecka sedan.
Sitter på flygplatsen och försöker insupa de sista intrycken av min lilla resa. Jag har njutit av varenda sekund. Den här resan har haft alla ingredienser som jag syftar på när jag säger att jag älskar att resa.
Förutom avkoppling och miljöombyte har jag framför allt fått se Nayas Cádiz och träffa några av de människor som hon har delat vardag med sedan förra sommaren. Nu bodde jag visserligen på hotell, men jag fick ända möjlighet att vara med, på riktigt och prata med riktiga människor i deras vardag. Som exempelvis en av Nayas lärare; en pratsam man i övre medelåldern med fem barn. Inte helt olik ”Doctor Phil”. De dagar han inte behöver skjutsa de fem barnen till diverse skolor promenerar han till arbetet på skolan. Familjen äger ett sommarställe utanför Cádiz och just det faktum gör att han förmodligen har det lite bättre ställt än de flesta andra i Cádiz. Spanien är ett land i kris och Andalusien verkar mest drabbat och Cádiz i synnerhet. Arbetslösheten uppgår till 40% av stadens befolkning. Nayas familj består av pappa Manuel, mamma Silvia och dottern Andrea 10 år och chihuahuan Boy. Båda föräldrarna jobbar, vilket är ovanligt i Cádiz. Mamman mest. Hon jobbar från morgon till siestan och efter siestan till halv tio på kvällen, 6 dagar i veckan, året runt. Utan semester. Om jag förstod det hela rätt. Och så har de utbytesstudenter boende hos sig varje år – för att dryga ut kassan lite. Hennes familj har som sagt tur då de är två arbetande föräldrar med bara ett barn att försörja.
Jag har varit upprörd över att organisationen som Naya åker med inte berättat att familjerna får betalt. Jag tycker fortfarande att det är otroligt dumt av den spanska organisationen att inte berätta det. Det ät en väsentlig skillnad i att ta emot en utbytesstudent för att man är nyfiken på andra kulturer och för att man tror att det kan tillföra familjen något till skillnad från att ha en inneboende för att man ”måste” dvs av ekonomiska skäl. Och studenten som ska bo borta i ett år får inte rätt förutsättningar att förbereda sig för. Och det är synd, för startsträckan blir så mycket längre för båda parter.
Men efter att ha varit där växte andra tankar. Man skulle kunna se det på det sättet att vår familj har bidragit till att en annan familj får lite ekonomisk stöttning och kanske ett lite lättare liv. För vi (jag och mina syskon samt andra i vår värld) är priviligierade som har fått möjligheten att vistas i ett annat land en längre tid bara för att vi tror att det är en lärorik och spännande upplevelse. Men jag hade önskat att vi hade vetat det innan för då hade vi och framför allt Naya kunnat vara nöjda och stolta och kanske till och med gjort valet just därför. ”Åk på utbytesår – stötta en familj ekonomiskt”.
Efter att ha träffat hennes familj har jag tänkt på att jag skulle vilja göra mer men jag kan inte komma på vad det skulle vara förutom att skänka pengar. Jag skulle vilja ge dem möjligheten att se världen, att resa, men jag är inte säker på att de skulle vilja det. Naya hade tidigare berättat att de är så otroligt stolta över att vara från Cádiz och att de kan säga om folk från andra ställen inte är helt lika bra som de i Cádiz. Och jag märkte också av det när jag prata med Nayas klasskamrater, lärare och familj. Hela deras familj och alla de känner bor i Cádiz och de flesta kan inte tänka sig att varken åka därifrån eller allra minst flytta därifrån. Den höga arbetslösheten till trots. Och alla är väldigt stolta över sin stad. Och frågar ivrigt om jag gillar deras Cádiz. Och det gör jag.
Cádiz är en speciell stad på det sättet att staden är belägen på en långsmal ö med bro till fastlandet i ena änden och den gamla staden i toppen av den andra änden. Det är alltså hav på båda sidor om staden och det finns bara en väg ut. På ena sidan en lång sandstrand med strandpromenad hela vägen. På andra sidan såg det mer ut som en hamndel. Där var de i full fart med att bygga ytterligare en bro för att få mer kontakt med fastlandet.
Hotellet jag bodde på överraskade mig med att ha fina stora och ganska nyrenoverade rum med fint badrum och en jättebra frukost. Det hade jag inte förväntat mig. Rummet var definitivt i klass med Nordic Light eller Clarion Sign. Hotellet låg precis vid strandpromenaden och endast tio minuters promenad från Naya så det var superbra även det. Allt var helt enkelt så bra som det bara kunde vara för mig.
Allt det jag är närmast oförmögen till hemma, faller på sin plats som vore det världens simplaste uppgift. När jag reser är jag verkligen ”här och nu”- en av få gånger har jag fått inse. Jag låter mig uppslukas av det som sker, där precis på den gatan jag går på med ett helt öppet sinne. Tar in alla dofter och lukter och alla ljud och försöker spara dem i en minneskapsel. Väldigt olikt mitt sätt att vara i min vardag, där jag alltid är på väg till än det en eller än det andra stället och försöker tänka i förväg eller fastnar i djupa tankar om andra saker. Som en sorts flykt. Eller helt enkelt en överlevnadstrategi. För sinnet skulle ju bli fullt. Men mina dagar i Cádiz har visat att det här med mindfulness är jag en fena på - under rätt förutsättningar.
När jag är så i nuet som jag är när jag reser så vill jag egentligen inte veta vad som händer på något annat ställe, allra minst hemma. Och det här med att ringa och tala om att jag har kommit fram har inte funnits i min värld men jag har lärt mig att det uppskattas av dem där hemma. Så jag försöker att komma ihåg det. När jag förra året vid samma tidpunkt var på en helgtrip till en annan del av spanien och vid hemkomst möttes av min man med bandagerat och ihopsytt ben så kände jag en tacksamhet. Tacksamhet för att det hade gått bra, så klart, men också för att han inte informerade mig när jag var borta. För vad hade jag kunnat göra, annat än oro mig? På samma vis som en kollega till mig som åkte till Paris för att hälsa på en vän och först vid hemkomst fick reda på att hela familjen där hemma varit magsjuk. Det tycker jag är kärlek och respekt och att unna någon annan att ha det bra fast man själv inte har det.
