Mina barn och min farmor.
Och idag har vi nästan träffat henne. Skype är bra.
Nu har vi testat om huset fungerar för tillställningar med både vilda barn och tama vuxna.
Och vi kan konstatera att huset fick MVG. Julafton blev en heldag här med 14 personer och flera måltider. Allrummet på bottenvåningen som vi knappt hunnit inreda blev perfekt tillhåll för de vilda och vi andra kunde pusta ut på övervåningen. Först hade vi tänkt oss två separata bord, ett vuxenbord och ett barnbord i varsinn ände av vårt kombinerade mat och vardagsrum. Men kvällen innan julaftonen ändrade vi oss flyttade runt lite, så att vi fick ett långbord och granen fick flytta dit barnbordet stått. Med gott om plats för dans.
Kalle Ankas julafton för barn och vuxna
Jul i huset
Idag på eftermiddagen var jag, Loella och Ilon på teatern och såg "Kung Markatta".
Men innan vi kom oss dit var det först osäkert om biljetterna fanns kvar och Loella som pga av en miss i kommunikationen var på Erikslund shopping med en kompis och Ilon sa att han absolut inte ville följa med på teater, att han mycket hellre ville vara hemma och bygga lego.
Men vi kom iväg, men jag hade god lust att vända efter 200 meter när båda barnen bara kivades och surade hela promenaden dit. Vi kom i alla fall i tid, bokade fika till pausen och hittade våra platser. Jag befarade det värsta med julkrubban i domkyrkan i färskt minne. (Ilon satt och tutade i ett sugrör konstant och hotade med att resa sig upp och gå ut om jag inte fixade fram en sax omedelbart till honom. Varannan minut väste han i mitt öra "ge mig en sax, NU!")
Men när de tre minuter in i föreställningen sjunger en kort snutt av "what does the fox say" varpå Ilon gapskrattar, så kändes det som att vi hamnat rätt, för en gångs skull.
Följde uppmärksamt varje steg på scenen. Och gapskrattade, ibland.
Fika i pausen var ju också mysigt.
Så vi kan konstatera att det var ett trevligt besök på teatern denna gång. Men inte är det lätt att behaga sina barn alla gånger.
Kung Markatta
Det är intressant det här med julen. Att allt ska vara på ett visst sätt. Det ska firas på samma ställe det alltid firas på och det ska ätas precis samma saker som det alltid har ätits. Det är få dagar som har så många måsten och att saker ska vara på ett visst sätt. Runtomkring hör man hur folk slår knut på sig själva för att hålla traditionen.
Jag har inget emot traditioner. Det är inte det. Det är bara intressant. Om man gör precis samma varje år så blir det inget som sticker ut och minnena flyter ihop. De jular som jag minns bäst är de som har avvikit från resten. Jag minns tydligt den annorlunda julen 1993 i Chicago hos min värdfamilj Peppers där man öppnar klapparna på juldagsmorgonen. Där alla tassade omkring i morgonrock hela juldagen, vi åt french toast med sirap och jultomten kom ner genom skorstenen under natten.
Bilder från mitt fotoalbum.
Eller julen 1997 när jag jobbade på Gran Canaria, där julstämningen inte riktigt infann sig, trots leverans av pepparkakor, varm sangria istället för glögg och att vi hade tomteluvan på vid poolen. Inte urmysigt, men jag minns det som väldigt roligt.
Julmat utanför vår lägenhet på Nilo.
Men även jag har en "riktig" jul. Den är hos min farmor, fastrar och kusiner i Suijavaara. I det lilla röda huset inbäddat i massor av snö. Renstek, farmors julskinka som påminner mer om "pulled pork" än de bleka varianter som serveras på annat håll, julklappar så klart och flera galna tomtar och att kvällen ofta avslutades med att alla kröp upp i någons säng, tittade på julklappar, småpratade och åt godis.
Suijahuset med pyttelite snö då bilden är från november 2012.
Det är över tio år sedan det var en "riktig" jul. Och jag saknar att bo nära min farmor, året runt, men mycket just kring jul.
Och så blir det så konstigt att tänka på vad mina barn kommer att uppleva som en "riktig" jul. I går firade vi jul i vårt nya hus med barnens farmor, farfar, fastrar och kusiner. Same, same but worlds apart.
Uppdukat för grötlunch.
Julen
Det här med att klaga på vädret eller att överhuvudtaget prata om väder har jag inte riktigt förstått mig på. För det går ju inte att göra så mycket åt det och det känns lite riskabelt att lägga all sin lycka i vädrets makt. Att vädret får avgöra hur lyckat allt ska bli. Och hur glada alla ska vara. Det jag däremot känner att jag behöver är årstidernas växlingar. Att vi har sommar, vår, höst och vinter. Men nu känns det som att vi fastnat i ett vakum av grått som är varken det ena eller det andra. Jämntjockt grått dagarna i ända. Kom storm eller störtregn, hagel eller småspik. Allra helst snö. Men inte jämntjockt grått.
Har jag drabbats av vädersjukan? För tidigt att säga ännu.
Ett vakum
Första julen som vi har en riktig gran. Innan vi hade fyra barn har vi alltid rest bort över jul och nyår. Och sedan småkillar föddes och så länge de varit i röjaråldern så har vi inte kunnat motivera ett granköp. Men nu så.
Och finaste stickade julkulorna hittade jag på myrorna.
Granen
Om någon skulle frågat mig innan vi flyttade vad jag trodde att jag skulle komma att uppskatta mest med vårt nya hus så skulle jag säkert ha svarat den stora hallen eller klädrummet intill hallen. Vårt nya hus har flera saker som jag gillar rent estetisk och andra rent praktiskt. Exempelvis gillar jag det stora vardagsrummet med ytor att dansa på och det blåa köket växer i mina tankar varje dag, för att inte tala om hur skönt och praktiskt det är med en stor hall när vi ramlar in hela högen.
Men det jag faktiskt dagliga tänker på och känner att jag verkligen uppskattar är;
- Att inte ha några grannar "vägg i vägg" dvs att inte behöva tänka på att våra barn stör någon annan.
- Att jag kan parkera min cykel i garaget och därmed ha en varm och torr sadel.
Så med andra ord hade vi kunnat köpa vilken fristående villa med garage som helst.
Två saker
Att ha fyra år mellan två av sina barn har både för- och nackdelar. Att få ett syskon när man är fyra år gick i alla fall för vår familj ganska smärtfritt. Och visst har de lekt, men det har nog mest skett på den storas villkor och dikterade premisser. Att den äldsta dessutom är en brådmogen dotter och tvåan en son gör nog gemensamma nämnarna ännu färre. Nu är hon tio år och han sex år och de har helt enkelt inte haft jättemycket gemensamt när det gäller fritidsintressen eller i val av lekar. Men det har skett en förändring. Sedan vi flyttade har de oftare än annars lekt med varandra. Som i fredags, då lekte de hela kvällen. Och inte bara en lek utan först lego i flera timmar och sen avslutade de med någon form av dansuppvisning. De hade verkligen genuint roligt båda två. Och vad vill jag säga med det här? Inget annat än att det gör mig väldigt glad.
Fyra år mellan syster...
Slut på surf
Medan vi var på konsert i fredags var det några andra som roade sig med annat. Har aldrig sett så mkt skit på en bil som stått en och en halv timme. Vi åkte till biltvätten direkt efteråt.
Idag, två dagar senare är bilen fortfarande full med skit både där biltvätten kom åt och där den inte kom åt. Kolla in takboxen.
Angry birds
Julen i sig har aldrig varit en jättegrej i min familj och vi har inte några fasta traditioner kring själva julfirandet. Men när det kommer till tillverkandet av praliner och julgodis kan man säga att vi har en tradition. Vi börjar prata om det direkt efter jul - vilka praliner vi ska tillverka nästa jul, att vi kanske ska göra påskpraliner också då det är så långt till jul. Vi är överens om en sak varje år och det är att vi "nästa år ska göra färre sorter men fler av varje sort", vi vet ju liksom vilka som är favoriterna och vi är så många att vi behöver många av varje sort för att kunna ta med sig till våra respektive julfiranden. Och när julen närmar sig börja vi samla ihop oss och bestämma datum för pralintillverkningen och vilka sorter vi ska göra. Och varje år slutar det med att vi gör minst 48 sorter och massor av varje sort. Dvs ett hästjobb som varar långt in på natten. Problemet är att vi alla har våra egna favoriter som självklart ska göras samt en och annan "nykomling" som man blir så sugen att testa utfallet av. För mig har mozartkulorna, tryffeln med sprit i och kransekage varit heliga och KM gör alltid många avancerade tryfflar, med enligt mig för många ingredienser, som i slutänden smakar gudomligt.
Idag var dagen då vi skulle åka till KM, baka från morgon till kväll, provsmaka oss mätta och i slutänden nöjda beskåda våra mästerverk och skratta åt de mindre lyckade.
Men det blev ändrade planer då vi var så himla förkylda. Upp som en sol och ner som en pannkaka. Vi stannade hemma. Jag fick rapporter över telefonen om mozartkulor med egengjord både mandelmassa och nougat, tryfflar och kolor i olika smaker, knäck och ischoklad och lussekatter.
Jahapp. Här hemma gick vi ut och åkte pulka på förmiddagen och bakade på eftermiddagen - pepparkakor och kransekage.
Så då kan man säga att jag i år åtminstone har anammat det här med färre sorter. Än så länge.
Jul och praliner
Konsertvecka för Lo och konferensvecka för den vuxna mannen innebär slapparvecka för mig. Eller nä, en än mer hektisk vecka än vanligt för mig. Allt gick dock väldigt bra speciellt tack vare att jag fick hjälp av barnens farmor och farfar med både hämtning och lämning av något eller några av barnen. Samt skjuts till repetitioner och konserter.
Vi hade köpt biljetter till sista föreställningen på fredagen som började kl 19 för det skulle Göteborgsresenären hinna hem till. Men det var på håret kan man säga. 19.05 sladdar han in, den efterlängtade pappan efter 6 timmar i bil utan paus, och blir specifikt guidad till sin plats där jag sitter och väntar med en laxmacka i en ask och bestick som skramlar.
Vi hade köpt biljetter till sista föreställningen på fredagen som började kl 19 för det skulle Göteborgsresenären hinna hem till. Men det var på håret kan man säga. 19.05 sladdar han in, den efterlängtade pappan efter 6 timmar i bil utan paus, och blir specifikt guidad till sin plats där jag sitter och väntar med en laxmacka i en ask och bestick som skramlar.
Men det var roligt att se. Och för barnen att få vara en del av ett så stort arrangemang. Och vilken disciplin det krävs att sitta still när det är andra som sjunger.
Konsertvecka, konfere...
Att hitta en skohylla som rymmer annat än lågskor var ju inte det lättaste. Blev så glad när jag insåg att dessa lagerhyllor som jag tidigare köpt verkar vara precis perfekta för ändamålet. Inte bara barnens stövlar och kängor får plats utan även mina gummistövlar. Så uppdraget är slutfört. Tills vidare. Ska bara hitta bra korgar för förvaring.
Och mattan fick en sk...
Vårt kalla stengolv i hallen har fått en matta.
Matta
Ännu en fullspäckad helg till ända. Halva lördagen fylldes med jobb och andra halvan med besök av ytterligare en av mina bästa vänner och en 40-års fest.
Ibland känner jag mig svältfödd på nära vänner och att det går för långt mellan besöken och plötsligt har jag haft besök av två av mina närmaste vänner på en och samma vecka. Och så toppa det med ett cocktailparty
för en 40-åring som strålade likt en filmstjärna.
Och så var det söndag igen. Söndagar är ingen favoritdag i min värld. Vi har två barnaktiviteter varje söndag. Först har Loella och Daniel friidrott på morgonen. De är oftast hemma till lunch. På eftermiddagen har Ilon simskola. Förmiddagen är således reserverad för mig och våra tre rörliga killar. Och jag upplever det som ganska jobbigt att få till. Har vi tur kommer vi ut med lugnet i behåll. Händer sällan. Igår var inget undantag. Men sen hände det som jag hoppas kommer att ingå i våra söndagar framöver.
Innan vi flyttade hade jag i en slags önskedröm tänkt och önskat att det skulle kännas precis som det gjorde igår när jag kom ut med killarna. En timmes inferno med påklädning skulle ge belöning. Svetten och irritationen försvann i takt med att jag insåg att vi var och en faktiskt kunde hitta sysselsättning.
Hur blir man vän med sin trädgård? Jag törs inte ropa "hej", ännu men jag tror iallafall att vi har etablerat en första kontakt. Och jag hoppas och tror att det är som med människor; det finns få som man inte kan hitta något positivt hos.