lustigkulla.blogg.se

Men så finns det en sak, som är min värsta. Och det är när det har med tänder att göra. Jag har alltid haft ett stort intresse för tänder och tyckt att tänder är viktiga. Jag har exempelvis inte koll på vad människor har för ögonfärg men jag vet hur deras tänder ser ut. Och jag är noga med att sköta mina och barnens tänder och vill absolut att de ska ha tandställning om det skulle behövas.

Småkillarna är som sagt vilda. Men precis innan de ska gå och lägga sig tar de det alltid till en annan dimension. De blir megavilda och det känns som att man har hamnat mitt i en tecknad film där allt bara far runt i ett virrvarr. Och om det någon gång händer något så är det när de är trötta, vilda och helt okontrollerade. Precis så var det för tre veckor sen, när Ville hoppade från soffryggen och slant och landade med båda framtänder i vardagsrumsbordet uppe i Sälen. Båda framtänderna blev helt sneda och lösa, men återhämtade sig. Men sen kan de behövas dras ut i alla fall om några månader. Men har man en gång slagit i sina tänder ska man vara extra försiktig.

Och det var inget undantag igår när de båda sprang runt, runt, runt och jag försökte få stopp på dem. Jag fångade in Ville och tog tag i honom och sa ”nu får ni sluta springa, innan ni gör illa er!” Sen släppte jag honom och skulle ta något och han reste sig upp och fortsatte springa. 20 sekunder senare; SMACK! Ville halkade på något mitt i sin höga fart och landade rätt på, sina framtänder.

Och jag blev så ARG. Arg på dem för att de inte fattar bättre, på att de är så vilda och på att de aldrig lyssnar.  Men mest arg på mig själv för att jag lät det hända. Så efter att jag nattat pojkarna gick jag själv och lade mig. Och kände mig allt annat än på topp. Tack och godnatt! För att minska dålig känsla försökte jag tänka på de bra saker som faktiskt dagen innehållit; ena halvan av familjen hängde på teatern nästan hela dagen för repetitioner av årets balettföreställning, andra halva av familjen sjösatte båten med allt vad det innebär. Och en stor anledning till att jag egentligen var så trött var ju fredagens överraskningsfest för en fin vän som ska flytta. Men det som ändå kändes bäst när jag slumrade in var att jag hörde att storasyster (11år) och mellanbror (snart 7 år)fortfarande satt och spelade schack i köket. De satt där redan när småbröderna sprang runt, runt, men då hade jag annat fokus.

Så idag söndag vaknade jag av mig själv klockan 6. Det är skönt att vara utvilad. I fotänden av soffan sitter lille sötisen med lite kvar av gårdagens fläskläpp.