Det verkar vara en het potatis bland tvillingföräldrar hur man ska göra med sina barn. Ska man klä dem lika eller olika, ska man ha dem tillsammans på förskolan/skolan eller inte. Och alla gör nog det de tror och anser vara bäst. Jag tänkte ge mig på att förklara hur JAG tänker. Jag är dock fullt medveten om att många inte alls tänker som jag gör.
Vi har fyra barn i åldrarna elva, snart sju och fyra, varav de yngsta två är enäggstvillingpojkar. Vi är alltså sex personer i familjen. Men bara för att vi är en familj betyder det inte att vi måste eller vill göra allt tillsammans. Vi tycker att det är skönt/roligt/trevlig/bra att göra saker i olika konstellationer. Ibland är vi alla sex personer, ibland två vuxna och två barn, ibland en vuxen och ett barn, ibland en vuxen och tre barn och ibland en vuxen och ett barn osv och i sällsynta fall två vuxna utan barn. Vissa konstellationer kommer spontant och andra planerar vi för då vi tror att det är bra för oss alla. Människor är ju till viss del en produkt av sitt sammanhang. Och beter sig därmed olika beroende på i vilka sammanhang och konstellationer man befinner sig.
Loella, snart elva år, är äldst och enda flickan av barnen och har därmed tre små bröder varav två är supervilda med allt vad det innebär. Det är hennes vardag och utgångspunkt. Vi tror därför att det är bra för henne att ibland få vara bara storasyster till EN bror, för tre kan ibland bli övermäktigt. Så då kan hon kanske få åka till sin farmor och farfar med en av sina bröder (olika varje gång). Eller så tror vi att det kan vara bra för henne att få vara yngst i skaran – På sommaren brukar hon vara en vecka med sin moster, som bara är sju år äldre, och mormor och då får Loella vara den ”lilla”.
Mellanbrorsan Ilon som alltid har haft syskon behöver ibland att får vara både yngst (bara hänga med sin storasyster) och äldst (med en av sina småbröder)och framför allt att få vara utan sina syskon helt. Skolan är ett bra exempel där både Loella och Ilon till vardags får vara en del av ett annat sammanhang än det hemma och där båda får vara sig själva oberoende av hur många syskon de har.
På samma sätt ser vi det med tvillingbröderna Ville och Silas, eller kanske framför allt just med dem därför att där blir skillnaden så markant. De är bröder och de bästa av vänner. Tillsammans är de oslagbara och alltid två ”man” stark. Många av de saker de gör tillsammans skulle de aldrig vara kapabla till var och en för sig.
Vi hade ett önskemål om att de skulle gå på olika avdelningar på dagis redan innan de började där, men har inte fått det. Så de går på samma avdelning och kommer att få fortsätta med det tills de börjar förskoleklass. De går i en syskongrupp där det i deras ålder finns två tjejer förutom mina killar. Om inte förskolan styr så leker mina killar gärna med varandra men även en del med de äldre killarna i gruppen, men de kommer ju att droppa av eftersom, när de börjar förskoleklass. Förskolan har dock också börjat se vinster med att dela på dem och gör det så ofta det finns tillfälle. Om en av dem skulle vara sjuk så får den andra ändå åka till förskolan, om det inte är magsjuka eller annat smittsamt förstås, på samma sätt som de andra syskonen. Det vill säga, storasyster går till skolan även om lillebror är sjuk. Det har aldrig varit några problem kring den saken.
När Ville och Silas (tvillingarna) är tillsammans leker de på ett visst sätt och blir ibland ganska vilda och hejar på varandra att göra både bra och dåliga saker. De har superkul. De är bästa vänner. De har en otrolig trygghet i varandra. Och det vill jag att de ska ha, men jag vill också att de ska kunna känna den här tryggheten när de är själva och framför allt vara vana att vara själva, utan sina syskon. Det vill jag att alla mina barn ska göra. När de är var och en för sig så kommer det fram andra sidor och de leker helt andra lekar, mer pyssliga och skapande lekar och får en annan ro. Jag vill att de ska utveckla även dessa sidor.
Här försöker vi på hemmafronten att, i den mån det går att, låta dem göra olika saker i olika konstellationer. En får åka till farmor och farfar och den andra kanske till mormor, ibland med ett syskon, ibland själva, men vi försöker att göra olika delningar varje gång. Vi får feedback från omgivningen att det är uppskattat och att även de ser andra personligheter komma fram. Det här gäller alla syskonen, inte enbart tvillingarna.
Och så det här med kläderna. Jag vill börja med att säga att jag tror att kläderna har mindre betydelse i jämförelse med beteende. När det gäller kläderna så är det nog mera en smaksak.
För min del handlar det om att jag själv gillar mångfald, kontraster och olikheter och generellt aldrig har varit så mycket för att klumpa ihop människor genom yttre attribut. Jag matchar ogärna min man, förutom på bröllop eller fotografering kanske, eller köper ogärna likadan joggingoverall som han har har eller klär min dotter i likadana kläder som jag. Jag vet ju att vi hänger ihop ändå. På samma sätt tänker jag med alla mina barn, tvillingpojkarna inget undantag. De vet ju att de hör ihop. Det kommer inget någonsin att kunna ta ifrån dem. Men jag köper helst inte likadana kläder till dem. Det har hänt, men det tar emot. Däremot så har vi fått kläder i present som är lika och ärver kläder av ett tvillingpar som kläs lika och där gör vi lite som andan faller på. Presenter är ju självklart; får de var sin tröja som är lika, så är det så, och väljer de att ha på de tröjorna samma dag så får de självklart ha på sig det. Bland de ärvda kläderna har vi gjort lite olika. Ibland har de fått var sin jacka exempelvis eller så har den ena fått två av en tröja och den andra två av en annan.
Så jag ska inte sticka under stol med att jag tyckte att det var skönt när Silas hår växte som ogräs och Villes hår helt stannade av vid ett och ett halvt års ålder. Vilket gjorde att de naturligt fick olika utseenden och ett tag hade olika nyanser på hårfärg då Villes hår var kvar i bebisstadiet. ( Sen undrade jag så klart vad det berodde på)
För omgivningen så är det dock väldigt tydligt att lika kläder signalerar tvillingar. När killarna har helt olika kläder, dvs inte bara overaller i olika färger, får jag ofta frågan om båda är mina barn trots att de faktiskt är ganska lika. Jag blir alltid lika paff. För mig, är de ändå så mycket tvillingar som de kan bli. Trots olika kläder, olika frisyrer och helt olika röster. Det sitter ju inte i kläderna.
Och när jag nu skriver om kläder kan lika gärna skriva om färger. När Ville och Silas föddes tänkte jag nog att vi skulle ha någon form av färgkod, då de var nästintill identiska. Som jag skrev så gillar jag kontraster och olikheter och det gäller även färger. Själv sträcker jag mig från spannet osminkad, halvtrist, fula kläder till att gå all-in med smink, lösögonfransar och klä upp mig till tänderna. Och det mesta däremellan. Jag gillar nästan alla klädstilar och alla färger, från strikt och blekaste beige till färgglatt mönstrat. Och är man en sådan person så känns det helt enkelt för trist att en unge ska gå i bara en färg. (så länge jag får välja. När de blir stora nog att välja själva är det en annan femma.) Eller att de, för att de är killar, ska vara begränsade till färgskalan svart-grått-brunt-blått-grönt. Känns också i mina ögon för trist. Så i deras garderob finns kritstrecksrandiga och ljusblårutiga skjortor, Ralph lauren pikettröjor, blommiga tröjor och mössor, blått, rött, grönt, rosa, lila och självklart även dessa tröjor och t-shirts med tryck (Blixten McQueen, Star wars, bamse osv) som jag själv inte är överförtjust i, men som de älskar.
Här ser man hur lika de ändå är men att håret gör en stor skillnad.
Som jag skrev i början så är jag medveten om att många eller kanske de flesta inte tycker som jag och det är ok. Och jag lägger ingen värdering i att andra väljer att göra på andra sätt. Men jag kommer nog ändå att fortsätta tycka och tänka som jag anser vara bäst för mig och de mina. Och följa de vägar jag tror på.
