lustigkulla.blogg.se

Jag är ganska obrydd när det gäller utseende och vad andra tycker och tänker om mig. Tror jag i alla fall. Det är så klart lite intressant vad andra tycker och tänker men i det stora hela har det inte så stor betydelse. Jag vet ju vad som är sant och inte är sant. Har inga problem med att gå omkring osminkad eller i mina fula långkalsonger eller något annat udda, så länge det är mitt eget val. Och brukar inte bry mig så mycket om hur saker ska eller bör göras så länge jag tycker att det känns ok.

Men det finns gånger som jag blir överraskad och inte finner mig riktigt. Som idag till exempel; det ringde på dörren när jag stod i badrummet så jag sprang ner och öppnade i tron att det var Loella som kom hem från baletten. Det var det inte. På andra sidan dörren stod chauffören från Linas Matkasse. Och där stod jag. I trosor, linne, ingen bh, osminkad (så klart, har ju varit hemma hela dagen), mina fula små glasögon som jag bara använder när jag färgar håret eller ögonbrynen, och mina 2 cm tjocka ögonbryn. Helst ville jag liksom förklara att jag trodde att det var någon annan som ringde på och jag oftast brukar ha byxor på mig och att jag färgar ögonbrynen och att nej, de ska inte vara så här tjocka, ska bara skölja ur färgen. Men det skiter väll han i. Han ska ju bara leverera en matkasse så fort det bara går. Så jag sa bara tack. Och stängde dörren.

Tänker tillbaka på två andra tillfällen då jag också skämts. Jag var föräldraledig med Ilon, han var bara några månader. Hade precis fått reda på att det gick magsjuka på dagis så jag preppade mig med en stor näve med hela vitpepparkorn och sköljde ner det med ett snapsglas whisky, som jag hört skulle göra susen. Precis när jag svalt, ringer det på dörren och fönsterhantverkarna som ska montera ner fönster och sätta upp något på insidan kliver in. De tittar på mig som står hyffsat ofräsch med lille Ilon på armen, tittar på whiskyflaskan som står på bordet och känner antagligen den fina doften av sprit varje gång jag öppnar munnen. Alkomorsan liksom. Jag vet ju själv hur det ligger till, men det spelar ingen roll, för de har gjort sig en uppfattning och den var inte till min fördel. Fönsterrenoveringen pågick dessutom i flera månader. Till min stora glädje.

Knappt ett halvår senare var det jul och jag skulle ta barnen och åka i förväg till min mamma i Knivsta. Vi skulle promenera ner till tåget, vilket inte var något problem. Det brukade ta ungefär en halvtimme. Problemet var att jag inte tagit med i beräkningen att jag hade en fyraåring som också skulle gå. Så när vi passerar Giddegrillen och jag insåg att det tagit 15 minuter att förflytta sig 300 meter så fattar jag att jag måste byta taktik om vi inte ska missa tåget. Lyfter av Ilons ligginsats, lyfter upp Loella i vagnen och lägger Ilons liggdel i hennes famn. Ber henne hålla i hårt. Sen fick jag springa hela vägen ner till tågstationen. Det var vinter och snö och på ryggen hade jag min fjällryggsäck full med julklappar.  Jag sprang så fort jag orkade och kände venerna i panna bulta och svetten lacka. När jag sladdade in på perrongen var tåget redan där och det myllrade av människor. Som i ett under hann jag köpa biljett, lyfta ur lille Ilon i sin ligginsats, lyfta ur Loella. Lyfta i Ilon igen. Och fick sen hjälp av två damer att lyfta upp vagnen i tåget.  Och vi hann, men till vilket pris. Om jag någon gång varit nära att tuppa av pga av värme och stress så var det då. Tåget var så fullt att det var ett skämt. Jag stod där med båda barnen och svettades som jag aldrig gjort varken förr eller senare. Jag kunde inte ens tänka. Förmodligen såg jag helt galen ut. Kort därefter var det någon som förbarmade sig över mig och jag fick en plats att sitta på och kunde ha båda barnen i famnen. Jag fick av mig jackan och baxade runt våra grejer, fick med mig skötväskan och skulle väll plocka upp något ur den. Och vips vilken överraskning! Ut faller en halvfull spritflaska som jag fyllt på med någon konjak som vi skulle ha till vårt julgodis. Jag hann inte fånga flaskan utan den föll ner på golvet men gick inte sönder. Sen rullade den fram och tillbaka i gången flera gånger innan någon hann få tag i den och kunde ge tillbaka den till mig. Jag tyckte mig känna medlidande blickar.

Jag undrade mest var den där falluckan i golvet tagit vägen.