Läste Vicktoria Bagis krönika i dagens vlt, (finns bara i pappersbilagan) där hon satte huvudet på spiken kring saker som jag gått omkring och tänkt på den senaste tiden. Jag är en värdelös firare. Jag har bestämt mig för att försöka vara mer tacksam och försöka fira mer, i det lilla och i det stora. Mina födelsedagar brukar vara årets värsta dag, absolut inte av åldersnoja, utan det är mer existentiell ångest. Känner mig ofta så himla ensam just den dagen, antagligen för att jag då stannar upp och reflekterar över tillvaron, eller av andra anledningar, så jag försöker alltid fylla på med ångestdämpande aktiviteter, med blandat resultat, då jag inte heller är en som känner att jag passar i centrum.
Precis som Vicktoria skriver - ”När man betänker alternativet”. Det är få saker som kan mäta sig med att vara döende eller död. Det är så många saker man hellre är; trött, sömnlös, ful, otränad, ja, you name it.
Lite i samma stil som min mammas kompis som någon gång nämnde att om hon får jobbiga tankar i huvudet, eller upplever något som besvärligt, så brukar hon bara tänka lite på döden, döden, döden så brukar de jobbiga tankarna blekna.
Härmed tänker jag försöka ha mindre ångest, fira mer, glädjas mer åt saker som komma skall (har aldrig provat det), glädjas trots att jag inte ens hinner göra hälften av det jag tänkt göra. Glädjas åt det jag har och inte alltid vilja vidare. Glädjas åt valen jag gjort istället för att tänka att jag istället borde ha valt si eller så (är expert på det). För vissa kanske det kommer mer naturligt, men inte för mig. Som nu med vårt hus, så går jag runt och tittar på de fina sekelskiftesvillorna i vårt nya kvarter och tänker att ”det var ju ett sånt hus jag borde ha köpt”.
Nä, nu ska jag försöka glädja mig åt mitt liv, min familj, mina vänner, mitt stora hus - med smurfblått kök och fantastiska ytor, där mina vilda barn kan härja fritt utan att störa någon på andra sidan väggen.
För när man betänker alternativet.
