Alla foton: PG Kvenangen, nu avfotade med min mobilkamera. Därav grynig kvalitet.
Det är sommar och vi är på väg. Som så många gånger förr. Som varje sommar. Bilen är fullpackad med mat och förnödenheter som ska räcka mellan tio dagar och tre veckor. Hur länge det blir kan ingen förutsäga innan.
Vi passerar gränsälven till Finland och följer den nordväst i närmare två timmar, samma sträcka som vi åkt otaliga gånger. De bekanta bergen närmar sig och avlägsnar sig lika fort. Samma bäckar. Pappa pratar på skoj finska, mitt önskespråk, som jag tyvärr tappat helt under de tre åren i Umeå. På vägbanan samsas vi med norska husvagnar och finska vägarbetare, var och en med sitt mål. Berget Saana tornar upp sig på höger sida och det är inte långt till nästa landsgräns och berget Parras skymtar likt en bred men spetsig kon i horisonten. Så fort vi passerar den Norska gränsövergången ändrar landskapet karaktär. Dalarna blir djupare, bergen högre och vassare. Här har vi som regel att alltid testa bilens bromsar för att vara på säkra sidan när vi äntrar landet med slingriga vägar, djupa fjordar och dramatiska berg.
Vi åker rakt emot kusten och ser det djupblå vattnet som möter de gröna sluttningarna. Mat har vi egentligen handlat i Sverige men vi vill även fylla på med extraproviant från de norska matvarubutikerna. Norskt bröd med russin i, sviskekompott, aprikoskompott, jordgubbskompott och lite annat som hör till. Det är alltid lite kul att gå runt i en affär med helt andra varumärken en dem vi är vana vid. Vi följer kusten en bit tills vi svänger in i en grön dal med en slingrig och backig väg som vi följer ett bra tag. Vi skrattar av killet i magen tills vi efter en kort stund blir illamående. Samma visa, varje år. Men vi vet också att vi snart är framme och etappen i bil snart är slut. Och att vi ska övernatta någonstans, kanske i tält, kanske i bilen eller om vi får tag i en stuga.
När vi vaknar i bilen nästa morgon har vi en lång dag framför oss. Bilen ska parkeras, grejerna ska lämnas för vägning och sedan flygas upp med helikopter. De flesta flyger även upp tillsammans med sina grejer eller åker motorcykel eller fyrhjuling. I vår familj har vi alltid gått upp. För oss är det en del som hör sig till.
Helikoptern flyger i skytteltrafik från dalen upp till fjället och sen ner igen. När helikoptern, som ska ta med vår packning, ska landa kastar sig alla och lägger sig över sin packning för att förhindra att allt flyger iväg av kraften från rotorbladen. När jag var mindre upplevde jag det mycket obehagligt att vara så nära helikoptern, men ju äldre jag blivit desto mer har jag vant mig. Och nu känns det mer spännande än obehagligt.
Och så är vi på väg, till fots. En dagsetapp med bitvis kraftig stigning. En ryggsäck med matsäck packad för att räcka hela dagen. Den första biten går genom tätbevuxen frodig och grön lövskog och mycket fräkenväxter, grodor och annat som trivs i fuktigt klimat. Djungelkänsla och speciella dofter. Vi öppnar en grind som ska vara stängd då kor och tjurar betar i dessa områden. Själv har jag bara sett kor och inte blivit jagad av tjurar men jag har fått det berättat för mig hur släktingar blivit jagade och tvingats klättra upp i träd i väntan på att tjuren skulle ledsna och först då vågat sig ner igen. Så sinnena är skärpta och vi skynda oss att gå igenom den här delen. Efter den fuktiga djungelskogen börjar stigningen uppåt och det blir för brant att gå rakt upp utan stigen slingrar sig längs med berget i ett sicksack-mönster. Terrängen består av fjällbjörkar, markvegetation och fräkenväxter men inte lika tätt som nere i dalen. Och björkarna blir glesare, krokigare och mindre för att till sist inte finnas alls.
Vi har passerat trädgränsen och efter fikapausen med bröd och torkat renkött är det inte länge kvar tills vi kommer upp på platån. Där får man luft och ser minst en mil framåt i klart väder. Den frihetskänslan. Med snöklädda rundade toppar på var sin sida.
Snart är vi framme, tror jag. Och varje år gör jag samma missbedömning.
Ännu är det långt kvar. Känns som en evig lång raksträcka i böljande grönt. Vi fortsätter gå och försöker fördriva tiden med att sjunga eller rabbla ramsor. Jag och min lillasyster pratar om när hon var två eller tre år och satt i pappas ryggsäck och sjöng och åt torrkött halva vägen, men när vi började närmar oss vårt läger ville hon hoppa ur så att det skulle se ut som att hon också har gått hela vägen. Det tyckte jag, som då var 4-5 år och hade gått hela vägen, var orättvist.
Med ens har våra ramsor och sjungande tagit oss framåt. De första tältkåtorna skymtar. Som ett lyckorus sprider sig i kroppen. Tältkåtorna är uppslagna i små kluster om två, tre eller fyra. Varje kluster bildar ett familjeläger och i varje tältkåta bor två till sex personer – vanligtvis en familj.
Vi passerar flera familjeläger och det gemensamma utedasset innan vi ska ta oss över den sista bäcken intill vårt eget familjeläger.
Vårt läger består av tre tältkåtor, placerade som i en triangel med ungefär lika avstånd emellan, och ett litet förråd i mitten. I den ena bor en av mina fastrar med familj, i den andra min farmors bror med familj och i vår egen bor vi tillsammans med min farmor och mina andra fastrar, de första åren. Sen kom det fler kusiner. Så de sista åren sov någon av oss i ett litet blått tält vid sidan av.
När vi närmar oss ser vi att de som har flugit upp med helikoptern, och därmed kommit en halv dag före oss, har börjat resa stängerna och är i färd med att placera duken över stängerna.
Stängerna till tältkåtan finns kvar där även på vintern eller har fraktats dit under vinter med skoter och vissa saker har lämnats kvar i förrådet. Men tältduken och alla renhudar och innertält har vi med oss och har fraktats upp med helikopter.
Så fort vi hälsat på alla springer vi ner till det som vi kanske har längtat mest efter för att se om allt är kvar sedan förra sommaren. Längs med den närmaste bäcken finns klippor och stenar med fantasifulla former som inbjuder till lek. Och allt är kvar, men vissa saker har flyttat på sig lite. Antagligen av snösmältningen. Där har vi klippan där skikten av sten bildar en stor bokhylla där det går att dra ut varje skikt likt en horisontellt placerad bok och använda till allt möjligt. Framför den klippan står den stora platta stenen som är som ett stort bord med ett brett trappsteg som bildar en bänk och små stenar runt som flera stolar. Ena delen är ett kontor med tangentbord, dator med plattskärm (vi var lite före vår tid) och telefon. Den andra delen är ett piano. Lite längre ner finns en ännu större platt sten som blir en scen där det ges shower från morgon till kväll – allt från Jerry Willams till Herreys. Och det hela är bara så fint. Varje sommar är det som att jag vill nypa mig i armen. Och sen frustrationen den sista sommaren när jag blivit så stor att jag inte kunde leka längre.
Följer man bäcken ner i den närmaste dalgången kommer man in under en glaciär. Nära bäcken växer lite fjällblommor och på vissa ställen kvanne som går att äta om man skalar det. Om man följer bäcken uppåt kommer man till andra familjers läger.
Hela samebyn, som vintertid är uppdelad på olika riktiga byar, är nu samlad på samma fjäll. För oss barn är det en dröm med många kompisar och för de vuxna är det en viktig tid med hårt arbete, speciellt för de familjer där renskötseln är huvudsyssla. För det är under den här perioden som vi vet hur många kalvar som har överlevt sin mest kritiska period.
Vårt läger i förgrunden. Året är 1990
Kontoret i sten: Med telefon, dator med plattskärm, tangentbord med mus, några böcker bredvid skärmen och pennan i min hand. Fint va!
