Igår hade vi en heldags städ- och fixardag. Vi hade hamnat efter på alla fronter så det var ett måste. Dels hade vi möbler som stod mitt i vardagsrummet och dels var det bara jäkligt stökigt och återbrukshögen hade vuxit sig allt för stor. Försökte involvera alla barnen så att de skulle kunna dra sitt strå till stacken. Men det var inte helt enkelt till en början. Men vi upptäckte iallafall att en av dem hade förmågan att städa. Så det ska jag vårda och uppmuntra.
Och så var det postfackshyllan som är tung som ett as och som vi har flyttat runt ett flertal gånger. Och varje gång jublar jag "här passar den perfekt!". Precis så känner jag även denna gång. Här passar den perfekt.
Nere i hallen.
Och här vid matbordet där hyllan stod tidigare står nu en 50-tals sideboard.
Jag måste bara hitta något fint att ställa på den och hänga på väggen ovan.
Här passar den perfek...
Utelåst
Ja, det är visst min melodi. Den här veckan har jag varit på FTTH-konferens (fiber to the home) i Stockholm med mitt jobb onsdag till torsdag. 
Och på lördagen åkte jag till Stockholm för att träffa kompisar så det har blivit mycket borta från familjen. Det gäller dock att passa på när en kompis som bor i Göteborg tar sig till Stockholm.
.
Söndagsbloggare
Snart är det fullt. Huset alltså. Och det har bara gått tre månader. Vi flyttade från ett radhus som i och för sig var ganska stort för att vara ett radhus med sina 8 rum. Men det här huset är trots allt större ändå. Och nu har vi nästan fyllt upp det med möbler. Igår kom ett lass ärvda 50-tals möbler som vi ännu inte har placerat ut. Det lutar åt att det svintunga postfacksskåpet, som nu står på sin fjärde plats, får flytta på sig igen. Och denna gången ska det kånkas ner för trappen.
Och var vi ska placera den här pärlan, har vi inte bestämt. Loella har använt det som läxbord där det står mitt i allt.
Snart är det fullt
En kvinna i min egen ålder förlorade kampen mot cancern i helgen. En man förlorade sin fru. Två små barn förlorade sin mamma. Föräldrar sin dotter, och syskon förlorade sin syster. Och många vänner en vän. Jag har följ henne på håll och även stöttat med pengar till behandling utanför Sverige. Det känns otroligt sorgligt. Det går inte att förstå vad hennes närmaste går igenom och ska fortsätta leva med.
Det finns inget så svårt och oåterkalleligt och definitivt som döden. Ur det perspektivet känns mycket annat lätt.
Perspektiv
Ja, hur sammanfattar man den här veckan då? Extremt stressigt på jobbet på gränsen till ohållbart, extremt dålig sömn och precis när jag kände att jag kanske har tagit mig upp för berget och att det kanske, kanske, kanske går ändå och den klumpen som varit i magen i flera veckor kändes lite mindre och det såg lite ljust ut. Precis då. Det är torsdag eftermiddag och jag får ett samtal; Inbrott!? I vårt hus, som vi knappt har hunnit känna är vårt, ännu. Och tjuvarna var kvar i huset. Orka! Jag orkar då inte. Då kastar man sig på cykeln och åker raka vägen hem. Eller så gör man en inköpsorder som tar 20 min. Och sen åker man hem. Det gäller att prioritera.
Utanför huset camperade flera polisbilar och spårhundarna hade redan gjort ett bra jobb. En gömma med några av våra saker hade hittats. Det tog dock flera timmar innan polisens tekniker kom till platsen och ytterligare någon timme innan hen hade finkammat huset på spår. Och vi fick ju inte komma in innan de var färdiga. Så jag
vankade av och an utanför huset och konverserade poliserna och tittade in genom fönstrena. Ingen upplyftande syn direkt; alla lampor tända, alla skåpsdörrar öppna, i alla rum, grejer som ligger på golvet eller hänger ut genom skåpen. Och att på flera timmar inte veta vad som faktiskt saknas och vad som finns kvar, var lite småfrustrerande. Ju längre tiden gick och ju mer jag tittade, desto mer främmande kändes huset.
vankade av och an utanför huset och konverserade poliserna och tittade in genom fönstrena. Ingen upplyftande syn direkt; alla lampor tända, alla skåpsdörrar öppna, i alla rum, grejer som ligger på golvet eller hänger ut genom skåpen. Och att på flera timmar inte veta vad som faktiskt saknas och vad som finns kvar, var lite småfrustrerande. Ju längre tiden gick och ju mer jag tittade, desto mer främmande kändes huset.
När jag först fick komma in i huset var jag så himla frusen efter flera timmar ute i dåliga kläder men sen tror jag att jag fick någon annan reaktion också för jag skakade helt okontrollerat i 5-10 minuter. Och det var som att komma in i någon annans hus. Glasskärvor och smutsiga fotspår överallt. Jag valde att behålla skorna på. Lukten i vår sovrumsavdelning där de härjat mest, kändes sunkig och främmande. Och vilken röra! Allt låg på golvet. Och runt huset fanns spår och väskor med diverse som tjuvarna hade packat ihop men inte fått med sig. Det är lite intressant hur man reagerar. Vi skrattade rått när vi såg att de packat ner ett gäng skitfula håliga jeans och ännu mer när vi såg att den gamla glöggen från 2004 saknades. Förstås saknades en massa annat också.
Vi försökte röja upp så gott det gick för vi ville inte att barnen skulle behöva se allt. Vi pratade mycket om vad vi
skulle säga till barnen och att de förmodligen inte skulle våga sova i sina egna rum. Vi hämtade barnen långt efter läggdags och fikade lite och pratade om tjuvar och poliser. Alla var så trötta och somnade fint i sina egna sängar. Under natten var jag tvunget att tassa ut i vardagsrummet för att hämta något.I vanliga fall hade jag klivit upp utan att fundera och gått och hämtat det jag skulle men nu hade jag någon form av olustkänsla och var noga med att ta på mig morgonrocken, vilket jag aldrig brukar göra.
skulle säga till barnen och att de förmodligen inte skulle våga sova i sina egna rum. Vi hämtade barnen långt efter läggdags och fikade lite och pratade om tjuvar och poliser. Alla var så trötta och somnade fint i sina egna sängar. Under natten var jag tvunget att tassa ut i vardagsrummet för att hämta något.I vanliga fall hade jag klivit upp utan att fundera och gått och hämtat det jag skulle men nu hade jag någon form av olustkänsla och var noga med att ta på mig morgonrocken, vilket jag aldrig brukar göra.
Fredagen passerade fullspäckad med jobb och byte av glas i altandörr. Och på kvällen fylldes huset på av barn – egna och lånade för övernattning. Och allt kändes nästan som vanligt igen, speciellt när en av de egna smällde in i öppna spisen så glasögonen flög allvärldens väg och med en rejäl blåtira som minne. Och
alla barn somnade i sina egna sängar.
alla barn somnade i sina egna sängar.
Efter närkontakt med spisen.
Tulpaner från snälla kollegor.
Min dotter sammanfattade det så bra idag när vi åt lunch på Erikslund dit vi åkt för att räta till glasögonen.
”Jag trodde att det skulle vara mycket jobbigare att få inbrott i sitt hus, men det känns faktiskt inte så jobbigt.”
Visst har det inneburit en massa extrajobb och bökigheter, nycklar som fattas och låsbyten och vi går fotfarande runt och antecknar saker som fattas.
Vi hann ju med en fest i helgen också.
En av helgens höjdpunkter var förstås 40-års festen för mannen som jag inte ens lyckades fånga på bild.
En av gästerna och värdinnan.
Toppar och dalar
Veckan gick i ett, kan man säga. D var bortrest ons - fre. Livet är fullt upp i vanliga fall och blir ännu mer så när jag är själv med barnen. Men jag tycker att det går bra. Läggningen på kvällen är inte längre en mardröm och när man väl har lagt dem, de tre killarna alltså, så ligger de där de ska. Lyssnar på musik och småpratar lite för sig själva. Fasen precis innan läggdags är dock fortfarande lite bananas. Då springer de runt och skriker och skrattat så mycket de kan.
Annat är det med frökenfräken. Hon springer inte runt men är en nattuggla med egen agenda. Duktig och stor på många sätt och liten och barnslig på andra sätt. Min tweenie som ärvt en stor del av mina egenskaper och tillkortakommanden. Mitt livs utmaning.
Annat är det med frökenfräken. Hon springer inte runt men är en nattuggla med egen agenda. Duktig och stor på många sätt och liten och barnslig på andra sätt. Min tweenie som ärvt en stor del av mina egenskaper och tillkortakommanden. Mitt livs utmaning.
veckan som gick
Nu har det gått tre veckor sen jag slutade äta kakor och godis. Jag bestämde mig för att testa att inte äta godis då jag har haft ovanan att äta något sött varje dag, mest mörk choklad. Jag är inte direkt måttlig i mitt ätande heller. Utan äter tills det tar slut. Och måste smaka av alla sorter och tar gärna många gånger tills jag nästan storknar.
När jag väl bestämde mig så kändes det väldigt jobbigt. Och jag var övertygad om att jag inte skulle kunna hålla mig ens de två veckor som vi bestämt. Jag och några på jobbet bestämde oss för att börja en måndag och jag försökte trappa ner lite under veckan innan och hade inte tänkt äta något under helgen. Men istället fick jag för mig att jag måste "äta bort" all choklad jag hade hemma, så det gjorde jag. Söndagen innan hade jag nästan lite ångestkänningar så fort jag tänkte på vad jag skulle ge min in i. Så när måndagen kom var jag förberedd på värsta abstinensen. Men den kom aldrig och fortfarande tre veckor senare har jag inte haft några dippar. Jag har ändå varit på flera fester och fikastunder med massor med chokladtårtor och annat gott och delat upp barnens lördagsgodis, utan att vara nära att ta en endaste liten tugga eller smula. Det är nästan så att jag känner lite besvikelse på att det inte blev en värre reaktion. Och att jag ju lika gärna kan äta godis och kakor när det inte var så svårt att sluta. Men jag vet ju att det är det där med att vara måttlig som jag inte kan. Jag kan inte bara ta en bit och vara nöjd.
Men även om det inte har varit speciellt jobbigt så måste jag ändå erkänna att livet definitivt har tappat ett av sina stora glädjeämnen. Och ett tomrum som måste fyllas med något. Vad ska jag se fram emot nu? Det har jag inte kommit på ännu.
Jag tror att en missbrukare har talat.
Att äta eller att int...
Drömmarna börjar alla på olika sätt, det kan vara att jag drömmer om att jag hälsar på hos någon, eller som nu senast när jag drömde att jag var hemma här där jag bor nu och så upptäcker jag en dörr som jag tydligen har missat och när jag öppnar dörren blir jag alltid lika förvånad när jag kliver rätt in i mina drömmars hus, där tiden har stått stilla.
Jag blir så glad när jag inser att det inte är rivet och att alla möblerna är kvar och inget är förändrat. När jag går runt i huset ser allt ut som jag minns det. Jag ser in i den stora pampiga hallen, där den stora trappan kommer ner till höger och på väggen mitt emot trappan hänger en stor oljemålning och björnskinnet rakt fram ovanför spelskåpet, och tittar upp över innerbalkongen som gör att man ser taket på andra våningen. Direkt till höger går en liten dörr under trappan som leder in till det lilla TV-rummet. Där står en korg med garnnystan och stickpinnar och en påbörjad stickad tröja och katten ligger och fläker ut sig i soffan. Våran Sille. Världens bästa katt. Fortsätter förbi skafferiet och tittar in i kylskåpet, som jag alltid brukar, och där växer krasse i burkar och surdegen har nästan tagit sig ur burken. I köket luktar det honungskaka och något står och puttrar på spisen. Det knackar på fönstret och där sitter Misse, Silles mamma, och vill bli insläppt. Jag går snabbt genom serveringsgången och kommer in i stora salen där vi brukar vara mycket. Förutom det stora bordet med flera tjocka dukar och flera stora skåp med porslin och glas finns husets skivspelare här och min morbrors skivsamling. Den måste man vara försiktig med. Över bordet hänger en lampa och i den hänger "Nils Holgerson" och en apa i trä. Antingen leker vi jaga genom att skjuta ut och in stolarna under bordet eller så lyssnar vi på musik. Francoise Hardy, Buffy Sainte Marie , Simon and Garfunkel. Överallt doftar det av blommor från världens hörn. Smugglade sticklingar har blivit stora träd. Men jag vill till blomsterrummet bortanför finsalongen med de mörka tunga möblerna och öppna spisen. I salongen står den stora sekretären med lönnfacket. I lönnfacket ligger en liten tändsticksask med svansstumpen från en skallerorm. Man måste passera salongen, men inte uppehålla sig där, för att komma till blomsterrummet. I april eller maj brukar det bli tillräckligt varmt för att kunna flytta ut blommorna dit. På vintern står de ovanför trappen på ett stort bord med en blå lampa över.
Där står hon. Min mormor. Hon är alltid glad. Det långa bruna håret med gråa inslag är alltid ihoprullat i en stor knut med silverspänne, förutom när hon gör yoga. Då hänger håret fritt och det glittrar som silver i det bruna. Det sägs att hon har Kiruna lasaretts snyggaste ben. Det har jag hört. Hon står och vattnar blommorna i blomsterrummet och visar vilka knoppar som snart kommer att blomma och vilka som behöver lite extra sol. Jag går alltid till blomsterrummet direkt efter skolan. Det är som en djungel av alla blommor. Sitter en stund, dricker en kopp te och äter en brödbit med honung och sen går jag vidare. Tillbaka genom salongen. Kikar in i ”vår” del av huset, där det en gång varit läkarmottagning, men som vi har till vårt förfogande(i fem år) – jag, min mamma, min syster, marsvinen och hunden. Läkardelen består av tre rum och ett laboratorium som vi brukar använda som mörkrum för att framkalla bilder.
Går tillbaka ut i den stora hallen och springer upp för den långa breda trappen i trä och med vackra räcken målade i blankt vitt med bred svart blank rundad överliggare och kan inte låta bli att åka ner för ledstången så fort att det bränner i fingrarna. Och så springer jag upp igen. På väggen uppför trappen hänger rissamlare och några slags redskap från Malaysia. På hela det långa svartvita balkongräcket hänger tvätt. Passerar morfars rum där han ligger och sover middag, tittar in i mormors rum och ser att hon har en trasmatta på gång i vävstolen och att yogamattan fortfarande är utrullad framför den stora spegeln. I fönstret står de där stora blommorna som man kan använda som parfym om man gnider bladen mot varandra. På bordet framför hennes lilla soffa står en kaktus med röda mogna frukter. Man måste vara noga med att ta bort alla taggar innan man äter dem. På helgerna gör morfar frukost på sängen till mormor och hon brukar dela med sig till mig och min syster. Sen brukar vi yoga framför spegeln. Vi tycker mest om den övningen där man ska sträcka ut sin tunga jättelångt. Alla övningar finns i en stor tjock bok med bilder och allt står på engelska.
Snart är jag framme i mitt rum, men precis innan så finns dörren och den branta trappan upp till vinden som är en skattkammare av kläder, böcker och möbler och om det är kring jul finns där även kakor i stora glasburkar. Dit brukar jag ta med mina kompisar.
Mitt rum har som en liten hall med en klädkammare innan man kommer in i själva rummet. Mitt rum är avlångt med ett stort fönster i en änden och en kakelugn i ett av hörnen. Genom väggen hörs musik från min morbrors rum. Jag sover bäst när han spelar musik, då hör man inte att det knakar från vinden. På golvet ligger ett litet stall med hästar, gubbar och tillbehör i miniatyr, som min moster hade som liten. Varje gång jag leker med det får jag en overklighetskänsla för det är så himla fint.
På övervåningen finns även ett till rum med kakelugn som används som gästrum. I kakelugnen finns en nisch där det ligger ett djurkranium med stora glasögon.
Har jag tur hinner jag så här långt innan jag vaknar. Då har jag nästan hunnit igenom hela huset.
Läkarvillan i Kiruna- Mina drömmars hus. (Akvarell av Sanne Sihm)
Mina morföräldrar flyttade från huset 1994. Efter det fanns det storslagna planer om än det ena än det andra. Bland annat var tanken att det skulle bli konstmuseum. Istället stod huset tomt i tio år och förföll och vandaliserades innan det slutligen revs 2004. Inte ett värdigt slut för en nästan 100åring. Jag vaktade det så gott jag kunde, bland annat med en oförglömlig fest i ett tomt hus, där några av oss hamnade i flera myndigheters register. Men det är en annan historia.
Läkarvillan i Kiruna - mina drömmars hus.
Mina drömmars hus
Mellan den 20e och 30e varje månad kommer jag inte att blogga pga att vår surf tar slut då. Helt sjukt värdelöst att inte ha surf. Men orkar inte lägga mer energi på det just nu.
Vårt fulhörn har i alla fall fått två soffor.
Vi köpte två soffor för någon eller några veckor sedan och de hamnade inte där vi först hade tänkt. Tanken var att en av dem skulle stå framför fönstret vid öppna spisen och den andra i vårt nya TV-hörn. Men nu står båda i TV-hörnet. I utrymmet vid öppna spisen har vi tre omaka fåtöljer och klippansoffan med korvigt överdrag.
Jag är ju inte näthandlare direkt, men för en månad sedan beställde jag kuddar. 19 stycken. Och nu har de kommit och fyra av dem har fått en plats.
Och så det här med foton. Jag älskar att fota och tycker det är fantastiskt att titta på fina bilder. MEN mina bilder är tagna med mobilkameran och ofta på kvällen så mörkt och dålig kvalitet är lite av mitt signum.
Här har fulhörnet fått en julgran och någon som sover vid den.
Så här såg fulhörnet ut när det var ett skaparhörn. Men problemet var att ingen vill skapa i husets mörkaste hörn, så det blev bara avlastning för diverse skräp.